”Blood Calls You” är Linda Thorgrens självbiografiska historia om hur hon utsattes för våld och trakasserades av sin man. Hennes mamma är från Kuba, hennes pappa är svensk. Hon träffade sin man Alexis på Kuba och han följde med henne till Sverige. Och här börjar våldet, trakasserierna och förföljelsen. 

Linda Thorgren (LT), varför gjorde du den här filmen?
LT: Jag befann mig i en väldigt svår situation, en rundgång jag aldrig trodde jag skulle hamna i. Jag blev först slagen och verbalt trakasserad och trakasserierna fortsatte även efter skilsmässan. Filmen handlar om en vanlig person som hamnar där utan förklaring. Det är mycket hysch-hysch kring det här ämnet, ingen erkänner utåt, och det är väldigt skambelagt och anses vara ett privat problem. Jag kom ingen vart med alla institutioner och myndigheter. Öppenheten om misshandel är inte så stor i samhället och jag tror att ju större öppenheten är desto bättre kan man bemöta de här problemen. Jag beslöt att våga konfrontera dem som jag tidigare undvikit av bland annat rädsla.

I filmen framkommer att det förekommit kvinnomisshandel i din familj i fyra generationer. Är det ett mönster?
LT: Nej, jag anser inte att det är ett isolerat problem, det är ett våldsmönster i samhället och ett allmängiltigt problem, det kan hända vem som helst. Det är inte heller etniskt betingat. Enligt studier jag tagit del av blir var tredje kvinna i världen utsatt för våld i hemmet vilket betyder att var tredje man slår och då är det ett samhällsproblem. Jag ser inte ”Blood Calls You” som en film som berör ett kvinnoproblem.

Hade du filmat tidigare?
LT: Ja, jag har gjort TV-dokumentären ”Havana Boy”, som visades på Irländsk TV. Innan dess hade jag jobbat på TV- och reklamfilmsproduktionsbolag.

LT: När jag fick idén till ”Blood Calls You” kontaktade jag Sveriges Television som tyckte jag skulle gå till filmkonsulenten på Filminstitutet Tove Torbiörnsson. Det började med ett utvecklingsstöd på 200 000 kronor som gjorde att jag kunde resa och filma under en månad tillsammans med fotografen Camilla Skagerström och klippa en pilot med  Lisa Ekberg. Den visade jag sen för Stina Gardell på Mantaray Film.

Stina Gardell (SG), producent, varför ville du producera den här filmen?
SG: Jag producerar ju enbart dokumentärer och ofta om allvarliga ämnen. ”Blood Calls You” är en superviktig film. Linda kom till mig för fyra år sedan och sa ”jag känner mig som gisslan, jag vill ut, jag vill berätta om hur det är att vara jag”. När jag sedan såg piloten föll jag för ämnet men också för tonen, filmen har ett drag av poesi och är väldigt genomtänkt. Jag har en idé att människor ska få formulera sina egna idéer och tankar på film – inifrån-blick-händelser - och det är spännande att inte bara få en journalistisk vinkling. Jag tror att kommunikation mellan människor bryter mönster och jag vill att den här filmen ska skapa diskussioner.



Ur "Blood Calls You" - Kyrkogården i Havanna. Foto: Camilla Skagerström

Du har sagt att det är den svåraste film du har producerat. På vilket sätt?
SG: Det här är en processfilm där jag hela tiden var tvungen att till exempel garantera att Linda skulle palla hela vägen, att Lindas pappa skulle medverka, att filmen skulle slutföras. Vi har hållit på i fyra år och fått flera utvecklingsstöd under tiden så att vi har kunnat resa, filma, klippa ihop och fortsätta. Det är som att lägga ett pussel.
-Viktigt i den här processen var att vi deltog i European Documentary Networks ”Twelve for the Future”. Det var en sex månader lång workshop med 20 stycken utvecklingsprojekt. Efter den fick vi med oss finska Yle, TV2 i Norge och Nordisk Film & TV Fond. Vi fick så småningom ett produktionsstöd från Filminstitutet och slutligen gick också Sveriges Television in i projektet. Budgeten hamnade på tre miljoner kronor och Mantaray Film har gått in med en stor del.

Var det inte svårt att regissera sig själv?
LT: Jag tyckte det var skönt kliva ur och se på mig själv utifrån. Dessutom har jag hela tiden haft ett nära samarbete med fotograferna, och Stina och jag har diskuterat hela tiden.

Var går gränsen mellan det personliga och privata?
LT: Det varierar från person till person men jag är trygg med att vara personlig. Det var en del scener som jag tyckte var för privata och därför valde bort.

Nästan alla har fått komma till tals i filmen och det måste ha varit många hänsynstaganden. Hur har ni hanterat det?

LT: Utgångspunkten är att allt ska vara sant, samtidigt som vi självklart har tagit stor hänsyn. Det finns gränser för hur långt man kan gå.

SG: Det fanns ju en massa frågeställningar och väldigt många hänsynstaganden - Lindas mamma, hennes pappa, Lindas dotter, hennes svärmor med flera är med i filmen. Men alla inblandade har fått godkänna sin medverkan, de ska ju kunna leva med filmen efteråt. Och eftersom berättaren är filmens regissör så är det bara hon som kan avgöra familjens gränser och säga ”det räcker så här”.  

LT: Meningen var att också att min före detta man skulle medverka i filmen men mitt under inspelningen försvann han från Sverige och hittades sedan avliden i Venezuela. Det blev en jättechock på många sätt.

SG: Det blev som om skulden kastades tillbaka – från början var Linda offret och Alexis förövaren. Nu blev han plötsligt själv ett offer.

Vad har ni på gång nu?

LT: Jag går just nu en Magisterutbildning - Filmproduktion i Norden med internationell inriktning på Dramatiska Institutet.

SG: Jag producerar dokumentärfilm om ett annat svårt ämne - våldtäkt, i regi av Ewa Cederstam.

”Blood Calls You” finns i tre versioner; bioversionen är 95 minuter, svenska TV-versionen är 58 minuter och den norska är 52 minuter.

Biopremiären äger rum på fredag 9 april och filmen distribueras av Folkets Bio.

Läs mer om "Blood Calls You".

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan