Filmbranschens avtal med Staten går snart ut och remissvaren angående filmutredningen har skickats in. Det känns då angeläget att förtydliga den rådande ”filmpolitiken”.

Regissören Mats Arehn.

Som det ser ut idag har nuvarande otydliga Filmavtal inte särskilt mycket med kulturpolitik att skaffa. Svenska Filminstitutet har blivit en mjölkkossa för kommersiella intressen.

Men nu verkar förnuftet äntligen börjat komma ikapp verkligheten. Man har börjat förstå att film- och TV- branschen och skattebetalarna i allt större utsträckning sponsrar den kommersiella marknaden och inte som tänkt ”värdefull” svensk film.

Under årtionden har statsmakterna förhandlat med film- och TV-branschen för att få behålla en för staten ganska bekymmersfri lösning (Filmavtalet) genom att ta 10 procent från biografernas bruttointäkter och ett antal miljoner från TV-kanalerna och överföra dessa till Svenska Filminstitutet. En för många till synes praktisk och bra lösning.

Detta var en på sin tid en genial konstruktion. Televisionen tog på 50- och 60-talet över biografbesökarna och körde filmbranschen i botten. Harry Schein kläckte idén med filmavtalet och Gunnar Sträng samtyckte eftersom han tyckte han hade viktigare problem att lösa. ”Filmproblemet” var ur världen, åtminstone ett tag framöver.

Den så kallade Branschen krävde inflytande, det var ju deras pengar ansåg de. Bättre med 6 procents moms, 10 procent till Svenska Filminstitutet och inflytande på filmpolitiken än 25 procents moms och tvingas ställa sig i kön för att söka stöd som alla andra.

Under 60- och en bit in på 70-talet fungerade Filminstitutet bra för de filmare som höll med. 1978 avgick Harry Schein och en turbulent tid började. De nya cheferna på Filminstitutet var inte lika starka som Harry Schein gentemot filmindustrin och gav ofta efter för branschens önskemål.

Eftersom distributörer och biografägare och några av de större producenterna ser sin verksamhet ur ett rent affärsmässigt perspektiv (självklart) är en statlig filmpolitik för dem naturligtvis inte önskvärd. Bättre då att bearbeta Filminstitutet så att så stora stöd som möjligt tillfaller till exempel tyska TV-produktioner, som ”Beck” och ”Wallander”, filmer som redan är finansierade via diverse TV-bolag och fonder. Man drygar ut kassan med att lansera filmerna på biograf och får därmed i vissa fall (Wallander) både för- och efterhandsstöd. Detta understöds av konsulentadministrationens chef på Svenska Filminstitutet som uppenbart är mer uppfylld av att tillfredsställa ”Branschen” än att verka för kulturpolitiska intressen. Hela politiken bakom stödtänkandet har således, sett ur grundidéns perspektiv, vänts upp och ner. 

För några år sedan fanns det pengar över i SFI:s kassa. För få filmer hade gjort anspråk på de efterhandsstöd som pengarna var bundna till. På uppdrag av filmavtalets parter konstruerade då konsulentadministrationen (ej konsulenterna) ett nytt stöd som skulle tillfalla filmare som tidigare hade haft publika framgångar. För att få komma i åtnjutande av stödet skulle man kunna redovisa ett visst antal poäng, inte kvalitet eller ambition. Någon tanke på att hitta en lösning för att stödja ”smalare” och kanske mer svårfinansierade filmer fanns uppenbarligen inte. Skulle man omsätta existerande förhållanden till sextiotalet skulle Åsa Nisse-filmerna vara de som fick de stora stöden och ambitiösare filmer det som eventuellt blev över. 

Det är heller inte förvånande att Cissi Elwin Frenkel, indirekt tillsatt av denna ”filmbransch”, uttalar sig positivt för ett filmavtal. Hennes mantra tycks vara att svensk film är underfinansierad och behöver mer pengar. Däremot har vi inte fått höra något om vilka visioner Cissi Elwin Frenkel och SFI:s ledning företräder.

En rent statlig filmpolitik skulle befria oss från affärsmässiga intressen som på olika plan dikterar vårt stödsystem. Andra branschintressen som kanske ser på film på ett annat sätt skulle kunde stödjas, framför allt ute i landet. Alternativ till den nuvarande politiken skulle kunna premieras. Krav skulle kunna ställas på de rent kommersiella, spekulativa produktionerna. Ge och ta. På ett ambitiösare sätt få ut så kallade smalare filmer på biograferna. Nyttan med detta är just det som ligger i själva begreppet ett stöd – ett stöd för den verksamhet som till skillnad från ”Branschen” inte klarar sig på affärsmässiga villkor.

Självfallet behöver också breda och underhållande filmer någon form av stöd. Men med vårt nuvarande otydliga stöd, utan direkt filmpolitisk riktning, blir resultatet allt för ofta utslätat och tillrättalagt och det kan väl knappast vara avsikten.

Det finns fler sektorer inom samhället som behöver och som får stöd av det allmänna. Sådant som vi anser att ett utvecklat samhälle bör ha råd med. Det hela handlar om en tydlig filmpolitik med visioner. Att skilja mellan industristöd och kulturstöd. Att veta vad vi vill med ett stöd till svensk Film. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har nu en unik möjlighet att påverka svensk films framtid.

Mats Arehn
Filmregissör och författare

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan