Jan Bernhardsson hade idel kloka saker att säga i Filmnyheternas intervju. Det var bra att det blev klart att han uttalade sig som representant för SF Bio. Men därmed inställer sig också frågan om varför bara SF förhandlar om ett VPF-avtal? Vore inte detta något för Biografägarförbundet? Eller är det meningen att övriga biografägare - i bästa fall - bara skall hänga på eller - i sämsta fall - ställas utanför?

I ingressen till intervjun sägs det att "av landets 831 salonger är i dagsläget totalt 154 salonger utrustade med en teknik som uppfyller den standard på 2K som krävs för att visa all film".
Detta är en sanning med modifikation.

Redan för tio år sedan, när jag fortfarande var verksam som distributör, distribuerade jag (och företrädesvis Folkets Bio visade) till låg kostnad film digitalt, bland annat Agnés Vardas ”Efterskörd” och något år senare Aleksandr Sokurovs ”Den ryska arken” - bägge filmerna för övrigt digitalt inspelade. Tekniken vi valde var DV-cam, dvs kassetter och bandspelare. Resultatet var mer än acceptabelt och projektorerna som vi använt har under åren som gått bara blivit bättre - och billigare! Totalkostnaden för bandspelare och projektor torde i dag ligga under 50.000 kronor.

Folkets Hus och Parkers sedan några år framgångsrika satsning på direktsändningar från främst Metropolitan sker i HD, dvs kortfattat 1,9K, och ingen har haft anledning att klaga på kvaliteten. Till den här för nödvändiga tekniken kan anslutas spelare för olika former av digitalt tillgängliga filmer (på hårddiskar eller bara en liten USB-sticka!) vilket gör att det går att visa även film i full HD för under 200.000 kronor.

Systemen finns med andra ord och kostnaderna är inte oöverstigliga. Varför då tala om investeringar på knappa miljonen? Jo, den amerikanska filmindustrin, som tidigare varit motståndare till den hittillsvarande (öppna) tekniken av rädsla för piratkopiering, har nu "accepterat" en lösning där uppspelnings- och visningsenhet går att låsa till varandra på ett sätt som är tänkt att förhindra piratkopiering. Den samtidiga utvecklingen av inspelningstekniken mot en ökad digitalisering har bidragit till attitydförändringen. Satsningen på 3D (än en gång i filmhistorien!) som konkurrensmedel för den krisdrabbade amerikanska filmbranschen (tiotusentals i USA av branschen berörda har förlorat sina jobb, MGM har begärt konkursskydd och Sony har inte råd att producera nästa Bondfilm) kräver en digitalisering också i visningsledet.

Men man har satt standarden, åtminstone tills vidare, vid 2K fast skillnaden till den redan etablerade 1,9K är hårfin, om ens synlig. Och man har bara beviljat några få företag licens för den nya visningstekniken. Till den amerikanska filmens dominans och det inledningsvis nämnda biomonopolet fogas nu också ett - av de allra flesta ej ifrågasatt - teknikmonopol.

Och då skall man veta - men hur många gör det? - att med den av den amerikanska filmindustrin godkända tekniska lösningen följer krav på en ständig uppgradering av systemet. Vi är redan inne på den tredje "serien" och en av tillverkarna har aviserat att till den andra "serien" kommer man bara att hålla reservdelar i ytterligare fyra år.

Och vad säger att man från amerikansk sida inte, om några år, kommer att kräva en standard på 4K? Det har redan varit uppe till diskussion...
Är det så vi vill ha det?

Ulf Berggren
Konstnärlig ledare
Lilla Filmfestivalen i Båstad

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan