Film är en halvt marginell business för biograferna. Det är majskornen dränkta i salt och transfetter, samt den av dessa genererade törsten efter supersockrad läsk, som är deras verkligt vinstdrivande produkt. Eller som det brittiska filminstitutet, BFI, uttryckte det för några år sedan: “Dessa majskärnor är hela planetens mest lönsamma råvara, mer lukrativ än heroin och plutonium tillsammans.“

Prissättningen på popcorn är i runda tal 10 000 gånger vad den kostar i inköp. Pappkartongerna de slevas upp i kostar betydligt mer än det poppade fettslabbet i sig. En hårdnackad ekonom som studerade SF:s budget skulle – givetvis avhängigt graden av dumhet, men ändå – förorda att ersätta filmen hellre än popcornen i utbudet.

Men det intressanta är inte popcornen i sig (de är precis allt annat än intressanta) utan biobesökarnas inställning till dem. Många hatar dem, mår illa av dem, till och med skär ner antalet biokvällar på grund av dem (exempelvis min svärfar, svuren bioälskare sedan barnsben men spyfärdig i närheten av popcorn). Detta medan inte ens storkonsumenterna direkt hävdar att de “älskar“ dem, än mindre har dem i sinnet när de överväger biobesök.

Popcorn är något man stoppar i ansiktet just på bio, precis som man stoppar en tumme i munnen när man är liten eller en cigarett i munnen efter maten om man är rökare.

Och precis så som många rökare reagerade när det svenska rökförbudet började diskuteras i början av 2000-talet, reagerar nu de brittiska biopopcornsmumsare på nyheten att flera av landets biografkedjor ska börja med popcorn-fria föreställningar och, i vissa fall, rentav hela popcornförbud.

“Jag kommer aldrig mer att gå bio, doften och känslan av popcorn är ju en del av upplevelsen“, tjurar en Daily Mail-läsare i en webbkommentar. Alltså exakt som likaledes beroendebenägna personer brukade inbilla sig att cigarettröken var lika viktig för restaurangupplevelsen som maten. I själva verket har före detta restaurangrökare numera upptäckt nya smakdimensioner i matupplevelserna, och jag tror att detsamma skulle gälla de bedövade popcornknarkarna på bio. Slit jättekartongen ur deras knä och saltet och sockret ur deras blodådror och andra, filmmässiga, förnimmelser skulle väckas.

I England är det landets ledande “art house“-kedja, Picturehouse Cinema, samt upmarket-kedjan Everyman Cinema Club som nu börjar befria sina sammanlagt 27 biografer från popcorn.

“Massor av människor hatar popcorn och ber oss ta bort det, så då gör vi det“, säger Picturehouse-presschefen Gabriel Swartland till Daily Mail, och expansionslystne Everyman-ägaren Daniel Broch skräder inte orden.

“Jag ska avpopcornifiera varenda ny bio jag tar över. Popcorn har en fullständigt oproportionelig påverkan på både utrymme och upplevelse, med sin genomträngande lukt, skräpkulturkänsla, skrymmande hantering och allmänna nedskräpning.”

En tredje röst tillhör Nicolas Kent, konstnärlig ledare på prisvinnande Londonbiografen Tricycle:
“Popcorn är rent vidrigt och jag skulle aldrig drömma om att ha det i mina lokaler. Det är skräpmat som uppmuntrar skräpfilm, och det distraherar och irriterar folk enormt.“

I dag hör det liksom till bioupplevelsen att få regrediera till ett slags ungdomsgårdsmentalitet där ingen tar med sitt eget skräp till den ekande tomma papperskorgen under exit-skylten – eftersom ingen annan heller gör det. En svensk biosalong är som en svensk busshållplats eller en svensk fotbollsarena: här råder en folklig konsensus om att det är okej att skräpa ner. Popcorn-och-cola-skräpet har en huvudroll för denna attityd.

I princip allt som sägs i den brittiska biopopcorndebatten är direkt översättbart till rökförbudsdebatten. Då var det kaféer, restauranger och klubbar som klagade över att de skulle tvingas slå igen om inte folk fick röka inomhus – i själva verket var känslan av befrielse total på båda sidor skranken och folk fortsatte fika och gå på krogen som aldrig förr.

Frågan är inte om, utan när, även de största, hårdkommersiella biokedjorna vågar pröva popcornfritt. Det handlar bara om att mindre aktörer bereder vägen – som i England, där nu även de största biografkomplexen blivit intresserade. Av krasst ekonomiska skäl, givetvis: ser man att det finns en marknad för att tillgodose även popcornhatare kommer man att göra det – precis som storbiograferna redan erbjuder olika alternativ för skilda målgrupper av annan art.

När jag var ung var de fyrkantiga färgglada Nickel-karamellerna precis lika “viktiga“ på bio som popcornen. Jag hatade dem: det tokprasslade om varenda plastinslagen karamell, och sen krasade det förfärligt när folk tuggade sig igenom dem. Man hörde bara hälften av alla klassiska Woody Allen-repliker: ”Boy, the (crunch) at this (prassel) is really (crunch)… Yeah, I know, and such (crunch, prassel, crunch) portions.”

Men hur många äter Nickel på bio i dag, och hur många saknar det i SF:s godisdiskar? Svaret är ingen på båda frågorna, och vi kommer att säga likadant om popcorn i sinom tid.

Och när popcornen är besegrade behöver folk inte längre kolsyrad sockerblask i samma utsträckning, och nedskräpningen har börjat ta hand om sig självt. 

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp.
Tillbaka till startsidan.