Jag läser ett stort uppslag i en svensk dagstidning: 6 av 10 säger inget när kollegan dricker, och undrar hur de talen ser ut i film- och teatervärlden. I artikeln intervjuas ett flertal chefer om arbetsmiljö och arbetsgivarens ansvar vid sjukdomsfrågor, om kollegial medkänsla, och om alkoholism som inte längre i samma grad räknas som skamfyllt, och vikten av att våga säga ifrån när en kollega lider av det.

Flera företag rapporterar om noggrant utarbetade personalomsorgsmodeller, där arbetsgivare i samarbete med kommun organiserar och betalar rehabilitering av anställda. Wow, tänker jag och får nästan tårar i ögonen, hur ofta händer det i vår bransch? Jodå, det händer, rätt ska vara rätt, visst finns det några fall där rehab erbjudits även i vår bransch, men realiteten tycks mig tyvärr visa på fler fall som ignorerats.

Visst går fortfarande de lätt romantiserande historierna om skådisen, filmarbetaren, regissören och produktionsledaren som i sina konstnärliga våndor funnit tröst i flaskan. Visst närs väl ännu en lätt beundransskimrande bild av den ur smärta födda konsten, och ignoreras inte konsekvensen av de plågade själarna väldigt ofta, när det handlar om just alkoholism och annat missbruk? Jag har i alla fall stått på åtskilliga scener och inspelningar och undrat om och varför min fulla medarbetare inte borde få hjälp?

Och varför skulle då denna folksjukdom romantiseras och accepteras i just vår bransch? Är vi som korttids- och projektanställda inte omfattade av regeringens arbetsmiljölinjer? Har arbetsgivare och andra i ansvarspositioner i vår bransch sluppit undan just ansvar för personalomsorg?

De senaste åren har en jättetrend rasat på arbetsplatser runt om i landet, som handlat just om vikten av en välmående personalstab, fysiskt och psykiskt, och förhållandet mellan detta och en välfungerande, och effektiv produktion. Jag hör vänner tala om ergonomi-tänk, flextid för ett fungerande familjeliv, eftersom detta också visat på bättre resultat, fortbildningar, teambuildingkurser, fruktkorgar och ännu en ändlös ström av må-bra-initiativ, för att arbetsgivare börjar förstå att en frisk och glad medarbetare också presterar därefter. Nu kan man bli folkhälsovetare och arbetsmiljöterapeut, och insikten och kunskapen kring folkhälsofrågor har stigit markant. Jag hör det i byggbranschen, logistikbranschen, it-branschen för att inte tala om statliga instanser och arbetsplatser - ALLA jag känner utanför film och teater har koll på arbetsmiljöregler och rättigheter, övertidsersättning och semesterdagar, med andra ord, allt det där som gör jobbet mer uthärdligt, prestationen maxad och fritiden mer njutbar.

Så vad är problemet i vår bransch?? Varför, varför blundar vi när X återigen kommer för sent till jobbet, varför tillåter vi en skådespelare att låta ett helt team vänta, varför ser vi mellan fingrarna när produktionsledaren sluddrar vid ett allt för sent kvällssamtal. Varför fick regissören hållas i  åratal på teatern, där berusade samtal över högtalarradion var vardagsmat, och nattliga repetitioner standard? Där möten hölls över en whisky på baren intill utan att någon kommenterade?

Alkoholism och missbruk spänner över sociala skikt, yrkesmässig status, kön och ålder, och har tidigare betraktats som den berömda flodhästen i badrummet. Men tack och lov har informationen och kunskapen kring detta ökat, och de flesta är idag uppmärksamma på sin omgivning, relativt medvetna om åtminstone alkoholismens första tecken.

Inom flera transportföretag har alkolås installerats i fordonen, och på vissa håll har även drogtester införts, detta av naturliga skäl för att en yrkesförare i berusat tillstånd självsagt kan få förödande konsekvenser. Men resten av samhället då? Varför är det så att vi som samfund reagerar mot missbruk och alkoholism? Jo för att vi VET så pass mycket om dessa tillstånd idag, vi vet hur fort det kan rasera karriärer, familjer, vänskaper och liv, vi vet att det är tillstånd och sjukdomar att ta på största allvar. Ja, i samhället alltså, men uppenbart inte i vår bransch.

Och det är inte lätt. Har man någon som helst insikt i beroendebeteenden och medberoendeskap så vet man att det inte finns mycket att göra. Det är svårt att få hjälp, och ännu svårare att hjälpa. Jag har själv suttit i timmar på telefon, talat med femtioelva olika instanser av sjukvård och rehab för att hjälpa en svårt sjuk kollega, bara för att mötas av tumregeln som säger ”vill han inte ha hjälp själv så kan vi inget göra”.  Nä det är inte lätt, men just därför måste vi väl ändå börja vara lite mer öppna kring denna problematik, inte tissla och tassla, inte hyssja och blunda och hoppas på att ”om vi bara får DENNA produktionen i hamn så blir det nog bättre sen.” Det funkar inte så.

Vi som kollegor, och kanske framförallt, du som arbetsgivare, MÅSTE börja sätta ned foten, vägra samarbete eller anställning vid missbruk och alkoholism, införa drogtest, ja absolut!, helst erbjuda alternativ i form av vårdstöd, påpeka och diskutera, ta kontakt med anhöriga och återuppbygga det där gamla civilkuraget som ligger i ide nånstans. Man hjälper ingen genom att vara tyst.

Det är kortsiktigt tänkande att blunda för någons beroende, bara för att få just detta projekt färdigt, det är otacksamt att vara den som påtalar något som detta, det kan anses okamratligt att ”avslöja någons hemlighet”, men hörrni, i slutändan är det väl ingen som någonsin kan motsäga sig att rädda liv. För det är det man kan göra, genom att säga stopp, föra problemet i dagsljus, och avdramatisera situationen. Det finns hjälp, och det går att hjälpa. Kom igen nu, rädda en kompis.

Tilllbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan