”Socialising is most important when travelling. There´s a joke I´m the founder of: ’If you´re not in Cannes, people think you´re dead.’ But now I haven´t been there for many years.”
Citatet är ovan är hämtat från Guest Book 2010, det helt färska numret av Filmkonst. Och det är Jörn Donner som påstår att han myntade uttrycket. Själv har han nu alltså inte varit på festival i Cannes på många år och har upptäckt att livet fortgår ändå.

Själv har jag tänkt vara på plats i Cannes igen, för sådär tionde gången i alla fall. Om Askmolnet tillåter. Prognosen så här på tisdagsmorgonen, dagen före allt ska dra igång, ser åtminstone bra ut.

Men redan förra året märktes ett lugnare tempo på grund av, eller törs man säga tack vare, den ekonomiska krisen. För det var faktiskt riktigt behagligt med något mindre trängsel och hets och lite större empati och värme på den här märkliga platsen som kan förvandla en blid och timid person till ett beslutsinriktat, hänsynslöst monster.

Förmodligen är konsekvenserna i krisens kölvatten än mer påtagliga i år. Bolagen, institutionerna och festivalerna har inte råd att skicka så många representanter längre – intressant blir hur det kommer att se ut på den grekiska fronten till exempel. Tillåter EU:s åtstramningspaket att ekonomiska resurser slösas bort i Sydfrankrike? Och så har vi Stormen som förra veckan skövlade stränderna och deras restauranger med sju meter höga vågor. Ska det ens gå att arrangera några fester där, eller blir det ytterligare ett partybortfall jämfört med 2009?

Är det någon som försöker säga oss något här? Till exempel att vi i Norden kan stanna hemma och träffas i stället? För det är ju mest varandra vi träffar. Uppdelningen och segregeringen i Cannes är stenhård och Scandinavian Terrace det base camp som alla nordbor arbetar ifrån, både dagtid med möten och presskonferenser och kvällstid för happy hour och fester. Liknande ser det ut för andra regioner i världen. Och det är ju skönt att ha en trygg reträtt hos bekanta ansikten när man kamperar som på militärövning, har nattvakt, uppbär minst dubbla titlar och springer trippelmaraton som en skållad råtta fram och tillbaka längs Croisetten – ständigt försenad till nästa visning, nästa möte, nästa… allt. Man blir skör, helt enkelt. Och som en krigsmaskin, samtidigt.

Men man ska inte underskatta möjligheten och vikten av att se alla någon annanstans, samtidigt, utan andra förpliktelser än att få till de geniala idéerna och de oväntade mötena – eller för en gångs skull nog om tid för de väntade. Så trots alla onaturliga naturkatastrofer så är vi några som ändå kommer att finnas där; skåla i ett och annat glas rosé, hetsa upp oss över en massa bra film och förfasas över en hel del dåligt. Ett exempel på det lägre tempot är att vi på min arbetsplats inte längre kommer att ha orubbligt dagliga morgonmöten klockan 07.30, vilket kan göra att hallucinationerna inte blir lika starka under morgonpressvisningen på Festivalpalatset.

Men en sak kommer den möjliga frånvaron av hallucinationer tyvärr inte att påverka. Och det måste sägas, igen och igen, även om en och annan ”gäsp, ska de prata jämställdhet och genus igen”-person, tycker att den frågan alltid fått sitt (nu senast efter Kjell Sundvalls idiotiska utspel, här hemma i Sverige, om att ” de borde spotta upp sig och göra mer dramatisk film.”) Sorry, för det har den tyvärr aldrig, fått sitt alltså: Fy fan, det är så deprimerande att det inte finns en enda film, av totalt nitton i huvudtävlan, regisserad av en kvinna i Cannes i år. Och i resten av programmet får man leta med starka glasögon för att hitta några få.

Det är faktiskt ofattbart att en så stor och viktig, seriös och glamorös arena för film kan få hållas år efter år utan förbättring – och i år känns det värre än någonsin. När till och med Oscarsakademin klarade av att dela ut en staty för bästa regi till en kvinna, så skulle man väl kunna tänka sig att filmkonstens plakatförare skulle kunna ta sitt ansvar och skärpa till sig lite. Det finns absolut ingen pardon och det är egentligen ofattbart att gemensamma aktioner inte görs. Från stat, region, land och från de tillresande från hela världen. Säker kan man dock vara på att få se det obligatoriska antalet franska filmer där huvudkaraktären utgörs av en äldre man som av någon trovärdig anledning har ett passionerat förhållande med en väldigt ung kvinna, som är lite sådär halvt avklädd filmen igenom.

Därför är det nödvändigt att vi för debatten vidare på alla de sätt som är möjliga här hemma – skit samma om det upplevs som stormar i vattenglas av en del oförändringsbenägna individer. Konstnärsnämndens rapport om konstnärernas ekonomi, arbete och familjeliv ur ett jämställdhetsperspektiv ("Konstnärernas inkomster ur ett jämställdhetsperspektiv"), sextrakasseridebatten, det ouppnådda 60/40-målet, Filminstitutets undersökning om 00-talets regidebutanter och jämställdheten ("00-talets regidebutanter och jämställdheten"), visar alla på ett uppenbart mönster.

När före detta kulturministern med mera, Bengt Göransson, gästade avslutningen på Filmhögskolans och Göteborg International Film Festivals filmpolitikkurs häromveckan så duggade som vanligt visdomsorden tätt. Bland annat sa han: ”Politiken ska inte skapa verkligheten, bara hantera den”. 

Dags för oss alla att hantera Cannes gubbsjuka? Det kanske är hög tid att strejka helt enkelt. Speciellt nu när även Cannes tar stryk av konjunkturen. För man finns även om man inte är i Cannes. Det blir bara så oändligt mycket tråkigare. Men skärper de sig inte snart så får det vara värt det.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan