Fem kinesiska filmer i Cannes om några veckor – i varje fall om man tillämpar den kinesiska tolkningen av det ”icke befriade” Taiwan. Lou Yes ”Spring Fever”, Zhao Lings ”Petition” plus nya filmer av Johnnie To, Ang Lee och Tsai Ming-liang.

Kina håller inte bara USA:s sargade ekonomi under armarna, den kinesiska boomen tycks göra sig gällande lite varstans.

Under en vecka i Beijing har jag föreläst för filmstudenter på Beijing Film Academy, Beijing Normal University och Central Academy of Drama (den sista motsvarigheten till Dramatiska institutet.). Ämnet var Ingmar Bergman (– eller Bogey-Mah, ”liemannen”, som han heter med kinesisk ljudbild) och sammanhanget var huvudstadens enda filmfestival, Beijing Student Film Festival, som, jämte tio Bergmanfilmer, visade trettio nya kinesiska filmer, utvalda bland 180. Festivalens vinnare blev Chen Kaiges ”Forever Enthralled”, som visades i Berlin tidigare i år. Jag själv och Stig Björkman tycks ha varit det första internationella inslaget under festivalens sexton år. Intresset var stort och många av filmstudenterna vi talade med på de olika läroanstalterna var väldigt väl orienterade och hade sett många av Bergmans filmer – piratkopierade, förstås – och såg fram emot att nu få se dem på stor duk. De tio Bergman-filmerna rullade på två biografer, en med närmare tusen platser, som fylldes upp kväll efter kväll. En filmstudent vi träffade hade häromåret forcerat en komplicerad visumprocedur för att på egen hand ta sig till Fårö!

Shanghai och Hongkong har sina stora internationella filmfestivaler, men det är Beijing som är Kinas kulturella centrum. Från det gatuperspektiv där man omges av ett vidsträckt höghuslandskap, är det svårt att se att staden är symmetriskt uppbyggd utifrån en centralaxel, dikterad av de gamla templens placering – även om de flesta av dessa är rivna idag. Men det finns också en mental centralaxel, som fortfarande gör sig gällande och förklarar varför 18-miljonerstaden Beijing inte har en internationell filmfestival.

-Ett kinesiskt ordspråk lyder: kungen uppe på berget är mer intresserad av vad som försiggår i hans närhet än i rikets utkanter, säger filmfestivalens ledare Zou Zheng som en sorts svar på min fråga. I Shanghai och Hongkong gäller helt andra regler än i Beijing, förklarar han. Här skulle ett sådant initiativ bara kunna tas av myndigheterna själva.

Flera paradoxer: I Kina produceras ungefär 200 filmer om året – man anlägger medlidsamma miner när vi berättar om en svensk årsvolym på 30 filmer – men i denna megapolis finns bara ett 30-tal biografer, de flesta med universitetsanknytning. Tillgången på utländsk film är ytterst sparsam – men fritt tillgänglig på DVD. I Beijing är det inga problem att köpa de senaste amerikanska releaserna, långt före de europeiska premiärerna.

Filmstudenten Song Ningsi berättar att eftersom allt i det nya Kina är ”economy driven”, inklusive filmindustrin sedan ett knappt decennium, finns en hunger efter en annan sorts film än den som nu kopierar kommersiell (amerikansk) mainstreamfilm.

- Det är därför jag tycker Bergman är så intressant, hans filmer ger oss kraft att tänka på och analysera oss själva – på ett självständigt sätt, säger Song Ningsi.

Filmskolorna har ökat sina elevunderlag under det ekonomiska uppsvinget. Samtidigt vill man betona film som konst och en mer djupgående upplevelse och stå emot trycket att producera ”lönsamma” filmregissörer.

Svenska Institutets utställning om Ingmar Bergman – ”The Man Who Asked Hard Questions” – har följt med paketet med Bergmanfilmer till Beijing. Rektorn för Central Academy of Drama säger:
– De kinesiska regissörerna undviker de svåra frågorna. Det är väl bara Jiang Wen som kan liknas vid en Bergman i det avseendet. (Skådespelare och regissör, vars ”Devil on the Doorstep” om kulturrevolutionen vann Grand Prix i Cannes år 2000.)

Årets program i studentfilmfestivalen bekräftar i viss mån tesen om att ämnena inte bör vara för utmanande eller kontroversiella. Chen Kaiges (”Den gula jorden” och ”The Emperor and the Assasin”) vinnande film har, i likhet med många av filmerna, ett historiskt tema. ”Forever Enthralled” handlar om Mei Lanfang, en legendarisk pekingoperaaktör som specialiserade sig på de kvinnliga rollerna. En trilogi filmer av Xiao Feng handlar om livet i en ”modern kinesisk by”, Yin Lichuans ”Knitting”, som visades i Quinzaine förra året, handlar i förstucken form om det nya Kinas upptagenhet av pengar och kommers, ”Secret Trip” om mötet mellan Kissinger och Zhou Enlai, titeln ”China’s Father of the A-bomb” är självförklarande. Övriga filmer tycks jämnt fördelade mellan folkliga komedier, martial arts-action och stillsamma relationsdramer.

Två nya filmer, varav den ena visades på festivalen, behandlar samma ämne: den japanska arméns övergrepp och massaker 1937 i Nanking i Kina. ”John Rabe” är en tysk-kinesisk samproduktion om den tyske affärsman som försökte skydda kineserna genom att etablera en skyddszon för 200 000 civila under det kinesisk-japanska kriget. Nanking-massakern är också ämnet för den mer actionladdade ”Nanking! Nanking! – City of Life and Death” av Zhan Lu, som affischerades stort i Beijing inför sin premiär i april.

Under ett kortare besök i Kina slås man av olikheterna på många plan, kulturella såväl som tankemässiga. Men när jag ska förklara det svenska stödsystemet för en kinesisk filmprofessor slår det mig att det måste ju i hans öron låta precis som de statliga kontroll- och godkännandeinstanser som kännetecknar kinesisk filmproduktion. Men vi skulle förstås bli upprörda om någon kallade det för censur.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan