”Along with filmmakers like Ruben Östlund (Involuntary), Tomas Alfredson (Let the Right One In), and Fredrik Wenzel and Henrik Hellström (Burrowing), Ganslandt is taking Swedish cinema in a radically new direction."
(ur Toronto International Film Festivals program apropå Jesper Ganslandts Apan)

”This high-tension and very much auteur thriller comes from a country undergoing a cinematic rebirth (there are four Swedish films in the first few days of the Venice program) and a culture that through mysteries has impassioned the entire world, depicting its most hidden secrets.”
(Venice Days om Ganslandt och Apan)

Det går bra för svensk film ute i världen just nu. En ny våg definieras av trendkänsliga filmskribenter sugna på något nytt och kittlande från ett land där filmisk stiltje rått allt för länge – undantaget Lukas Moodysson och möjligtvis Roy Andersson (fast han böljar mest fram i sin egen takt).

Först ”Farväl Falkenberg” i Toronto och Venedig, nu tre år senare Jesper Ganslandts andra film ”Apan” på samma festivaler. ”Flickan” och ”Man tänker sitt” i Berlin och ”De ofrivilliga” i Cannes. Alla har de gjort sin framgångsrika festivalturné för att sedan gå upp på bio här hemma med till största delen lysande recensioner, undantaget ”Apan” som får sin svenska premiär först i oktober. Listan kan göras längre; ”Hälsningar från skogen”, ”Guidance”, ”Pingpong-kingen”. Egensinniga envisa filmer som konsekvent använder sitt eget språk. Tysta, långsamma, stämningsbaserade, visuella och… smala?

Med så mycket hyllningar och lovord, blir man nästan tvungen att negga lite. Eller åtminstone skärskåda det påstådda guldmyntet en aning. Och nu pratar jag inte om de nämnda enskilda filmerna i sig – för de förtjänar i min bok allt jubel. Men den svenska filmen i stort – mår den lika bra?

Vi har å ena sidan de smala nu så framgångsrika filmerna och å andra sidan de bredare, oftast klichétyngda komedierna eller feelgoodfilmerna.

Och däremellan? I mitten? Inte mycket. Jag saknar så de gripande vardagsdramerna. Slice of life-filmer med originalmanus, filmerna som man känner igen sig i på riktigt, med massor av trovärdig dialog (för tusan, varför ska det vara så svårt med lite svensk dialog som känns naturlig?) och där man i det lilla tysta får nya insikter, energi, och om inte kärlek så åtminstone tro och hopp. Eller i värsta fall tvärtom – men kanske ändå en känsla av att det här lilla sketna livet man lever är ganska stort ändå. Var är de filmerna? Allvarligt menade, breda filmer, om man får använda det begreppet, som också kvalar in i festivalcirkeln. För den kombinationen är ju faktiskt möjlig och i högsta grad önskvärd.

Regissören Björn Runge skriver i sin kommande Filmkonstbok ”Prokrustes säng” om den ålderdomliga, utdöende producentkulturen i vilken man riskerar att på ett mycket våldsamt och bokstavligt sätt anpassas efter den säng man bäddas ner i, istället för tvärtom. Om den destruktiva risken att plötsligt ”vilja någon annans vilja”.

Alla de filmer som ingår i den ”nya svenska vågen” vill sin egen vilja. Och de är producerade på envetna små, unga, produktionsbolag där devisen en för alla, alla för en, verkar gälla. Bolag som kollektivt i grunden vill något med sitt filmmakande, på sitt eget sätt, i opposition mot resten av världen om det så skulle behövas.

”Man tänker sitt” och ”Apan” på Fasad Film, ”De ofrivilliga” och ”Hälsningar från skogen” på Plattform Produktion, ”Guidance” på Garagefilm, ”Flickan” på Acne. De flesta med rötterna någon annanstans än i den traditionella filmbranschstrukturen.

Plattformproducenten Erik Hemmendorff sade i Cannes, där han var årets ”producer on the move” att han började känna av ett slags rörelse av likasinnade själar ute i världen. Små grupperingar och bolag som arbetar på samma sätt, som utmanar systemet.

Det är ju enligt tradition så att de ”konstiga” filmerna måste komma först, gå i bräschen. Förhoppningsvis kan den smala svenska framgångsvågen redan snart ingjuta mod också i de filmare och producenter som vill göra en annan sorts ”vanligare” film för en större publik. Men samtidigt inte ge avkall på allvaret, eller svika ansvaret och viljan att berätta och utforska något som spelar roll på riktigt.

Nu ser jag fram mot Håkon Lius långfilmsdebut ”Miss Kicki”, som ska tävla på Pusan International Film Festival i Korea i oktober. Och, just det, Björn Runges nya samarbete med Zentropa, som förhoppningsvis kan ta honom vidare i samma anda som mästerverket ”Om jag vänder mig om”.

Så låt oss hoppas att denna nya tighta, uppenbarligen framgångsrika, moderna produktionsstruktur sprider sig som ringar på vattnet, eller snarare vågen. Och ger oss även fantastiska mittfilmer, med brännande dialog och utmanande skådespelarkonst, som på vägen inte urvattnas och urholkas tills bara just another hyfsat ok svensk film återstår.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan