Den nyklubbade signalspaningslagen har kanske inte så mycket med terrorism att göra som Försvarets Radioanstalt vill göra gällande. Ett av de “yttre hot” som ska identifieras och bekämpas är att svenska folket laddar ner för mycket film på nätet.

För att ta det från början får vi backa till 2005 och förflytta oss från den trygga tystnaden i Stockholm till lobbyismens skräniga Bryssel, där dåvarande justitieminister Thomas Bodström vågade vara sig själv och desto tydligare uttrycka sitt hjärtas mening om massavlyssning och långvarig lagring av privatpersoners internettrafik.

Ingen regeringsrepresentant i EU drev Datalagringsdirektivet hårdare än Bodström, och i höst träder ”hans” EU-lag i kraft – den som tvingar alla bredbandsoperatörer att under upp till två år lagra all tidigare integritetsskyddad information. Bodströms sigill är särskilt utkletat över formuleringarna i direktivet som säger att den lagrade informationen i första hand är till för polisen, som ska kunna använda den i fråga om ”brott som ger minst två år i fängelse”. En formulering som känns igen från fildelningsrättegångarna i Sverige, men med skillnaden att EU-lagen klubbades samtidigt som EU:s rättsliga utskott filade på en annan, parallell formulering: att de “grova brott” Datalagringsdirektivet talar om ska inkludera “alla patentintrång inklusive fildelning”.

FRA-lagförslaget föddes precis samtidigt, i form av en skrivelse från försvarsdepartementet mitt under industrisemestern 2005 – även denna med tydlig “Bodströmsamhället”-stämpel. Författningsförslaget, som alltså blev lag i förra veckan, är fullt av klumpigt förklarade förändringar gentemot hur lagen tidigare varit formulerad.

En grundbult har ju varit att signalspaningen är försvarsverksamhet och inte får röra sig in på polisens domäner. Men den tidigare lagformuleringen, att avlyssningen “inte får avse uppgifter” inom ramen för polisverksamhet, har nu ändrats till att den “inte får innefatta åtgärder”. Med andra ord öppnar man för – och skriver rakt ut i underlaget för lagtexten – att FRA kan utnyttjas för polisverksamhet. Vidare har man vänt på lagformuleringarna så att handels- och utrikespolitik nämns som viktigare skäl än militära hotbilder. Regeringen ska, via FRA, kunna använda avlyssnad information i samarbete och utbyte med exempelvis USA när det gäller “ekonomiska kriser” – senast en sådan var aktuell handlade det (och handlar fortfarande) om The Pirate Bay.

Det är ingen tillfällighet att Thomas Bodström drev båda dessa frågor – datalagring och signalspaning – så hårt för tre år sedan, med resultatet att bredbandsoperatörer i höst och vinter tvingas börja lagra all sin kundinformation samt kabla all datatrafik vidare till FRA och regeringen.

Det är heller ingen tillfällighet att detta sker samtidigt som sekretessbelagda och toppstyrda USA- och EU-tjänstemän lyckats smyga in det nya, Hollywood-framlobbade ACTA-avtalet (via EU-ministerrådet för jordbruk och fiske!), ett piratfokuserat handelsavtal som det inte kommer att gå att rösta om eller säga nej till, och som vill gå över lik för att stoppa illegal fildelning: scanna resenärers mp3-spelare och laptops vid gränskontroller, konfiskera teknisk utrustning, förbjuda regionsfria dvd-spelare och kriminalisera stora delar av det kulturella internet, exempelvis straffbelägga laglig fildelning där upphovsrättsinnehavarna själva distribuerar sina verk.

Visst är Hollywood starkt och inflytelserikt, men inte så mäktigt att man bara genom vulgärargumentation kan tjudra en svensk justitieminister, ett Europaparlament samt en fransk regering i ledband. (Frankrike antar i år som bekant en ren Hollywood-lag, som ger filmbolag rätten att utan bevisbörda anmäla misstänkta fildelare till en adminstrativ myndighet, som efter tre sådana anmälningar mot ett och samma IP-nummer stänger av dess innehavare från internet.)

Nej, hemligheten bakom Hollywoods EU-politiska framgångar är att makthavarnas sociala nätverkande är minst lika vitalt som fildelarnas.

Thomas Bodström är sedan många år bästa kompis med Monique Wadsted, Hollywoods högste jurist och högra hand i Sverige, tillika aktiv i Antipiratbyrån och tillslaget mot Pirate Bay.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy träffade sin fru, skivartisten Carla Bruni, när hon ingick i en antipiratdelegation som uppvaktade regeringen om att “fildelningen måste stoppas”.

Och Janelly Fourtou, den tunga och Bodström-förtrogna europaparlamentarikern som fått igenom EU-lagen att ISP:er ska kunna tvingas lämna ut innehavarare av IP-nummer, är gift med Jean-René Fourtou, vd för världsledande film- och skivjätten Vivendi (och, förstås, delägare av Antipiratbyrån i Sverige och därmed också Monique Wadsteds arbetsgivare).

Och så länge Janelly delar säng med Jean-René, så länge Bodström käkar middagar med Monique Wadsted, så länge Carla Bruni spelar in usla skivor, så länge kommer den grova Hollywood-lobbyingen att forcera fram halvfascistiska lagar som inskränker allas vår frihet.

Oavsett om vi laddat ner en film eller inte.

Reinfeldt? Enligt min mening en naiv nickedocka. 2010 kommer Bodström tillbaka för att knyta ihop säcken.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp.
Tillbaka till startsidan.