Nu har jag äntligen kommit till en punkt då jag tror att jag vet hur går till att göra en fantastisk film och att jag är fullt kapabel att göra en sådan! JIPPI!!

Men vänta nu här, vad hjälper det egentligen? För när det kommer till frågan hur filmen ska nå en publik är jag nästan helt clueless. Jag använder mig fortfarande av uråldriga (i filmens korta historia) medel, det vill säga att skicka brända DVD:er till filmfestivaler (visserligen med withoutabox) och gå med mössan i hand till alla biodistributörer och hoppas att någon tror att det finns några pengar att tjäna på rullen.

Jag har ju även förstått att det finns TV-kanaler över hela världen som behöver fylla tablån med filmer och program (tillräckligt länge för att man ska glo på reklamen), DVD-uthyrning via Hemmakväll (tillsammans med ett kilo lösgodis) och att filmer går att kränga på cdon för 29.90. Förra månaden lärde jag mig dessutom att det går att sälja sin film via headweb eller streama den på en hemsida som Plattform gjort med ”Hälsningar från skogen”. Och att man i värsta fall kan man klippa upp den i tiominuterssekvenser och lägga på youtube, eller varför inte direkt på The Pirate Bay och hoppas att nån prioriterar den framför säsong två av The Sarah Connor Chronicles.

Filmdistributionen befinner sig precis som yours truly fortfarande på stenåldern. Här står jag och kliar mig på pungen med en påk i handen och undrar vem fan jag behöver nita för att nån ska kolla på min film? Hur bra måste min film vara? Vad är bra?

När jag tittar på Idol, Melodifestivalen och någon annan töntig såpa blir det tydligt att det spelar liten roll ifall artisten är ”bra” eller inte, för med rätt exponering och stor mediabevakning så säljer ändå vad som helst. Och jag antar att samma sak gäller för filmen.

Därför har jag nu bestämt mig. Jag vill inte längre vara den skäggiga singer-songwriter-killen som sitter på tunnelbanan och spelar gamla grungelåtar för anonyma förbipasserande som slänger femtioöringar i gitarrfodralet. Jag vill vara distributör!

Men innan jag trycker upp visitkort med min nya fancy titel är det dags att fråga sig själv: Vad ska jag egentligen med film till? Det finns ju så mycket annat att göra. Spotify, facebook, youtube, myspace, google earth, bloggar, twitter… Har jag inte redan all entertainment jag behöver? När på min dyrbara fritid ska jag egentligen ha tid eller ork att traggla mig igenom nittio minuter rörliga bilder utan paus?

För i mitt trettioåriga liv har filmen just i form av nittio minuters underhållning på en TV-apparat eller i en biosalong kraftigt marginaliserats. Så min första tanke är att vi i framtiden kommer att behöva producera olika format för olika medier. Biofilm är en sak. Film för TV och DVD något annat. Och film för internet är något alldeles särskilt. Jag menar, på youtube har en nollbudget David Baine-parodi i fem delar sammanlagt trettio-fyrtio miljoner visningar! Vi tål uppenbarligen lågbudgetproduktioner med dåligt foto och ljud när vi tittar på klipp i datorn. Där går vi på innehåll och igenkänning, snabba skratt eller oväntad chock. Men när ska detta kommersialiseras? Vem ska producera det? Och hur ska vi få publiken att vilja betala?

Bloggar och nättidskrifter har, precis som med nedladdning av musik, inte gjort att vi är mindre intresserade av att läsa morgon- eller månadstidningar eller konsumera musik, men att vi inte har tid att läsa så länge eller noga. Precis samma sak gäller film och TV. TV kräver inte längre din fulla uppmärksamhet. Det är inte längre bara ”zappning” som pågår, utan numera gör vi (70-80-90-talister) faktiskt helt andra saker samtidigt som vi konsumerar film och TV. Vi har lärt oss TV-mediet så pass bra att vi bara behöver ungefär halva innehållet för att hänga med, resten fyller vi i själva. Alla program och filmer har ju ändå exakt samma längd dramaturgi. Och den delen av programutbudet som inte faller in i mallen, det är antingen allt det vi automatiskt väljer bort, eller just de få saker som vi faktiskt koncentrerar oss extra noga på.

Och det är fakta att jag ofta hellre lägger mina lediga stunder på att glo på ett rekommenderat youtubeklipp eller min polares festklipp från helgen än att titta på ännu ett avsnitt av någon karbonkopierad Peter Settman sitcom. Alla är inte som jag, men när kommer nästa stora paradigmskifte att ske? Om en generation? Om två?

Ta min brorsa. Han har ett företag i Barcelona som gör reklamkampanjer genom mobiltelefoner. Han tycker att det jag gör är fantastiskt, att jag är en true artist, vilket får mig att nästan skämmas. För han befinner sig i nästan exakt samma bransch, men ungefär tjugo år framåt i tiden. Det får mig att tänka längre. Eftersom globaliseringen tillåter att jag kan få en miljardpublik kommer google, youtube och alla dess efterföljare i framtiden att bli tvungna betala oss för allt det som idag görs (nästan) gratis.

Om jag vore distributör skulle jag ta fasta på att filmmediet har blivit för enkelspårig. Efter hundra år är det fortfarande samma vita medelklasspersoner som tar samma beslut, gör samma filmer på samma sätt, med samma bakgrund och samma grundsyn och idéer. Och filmerna kostar ungefär lika mycket, spelas in under en ungefär lika lång period, med ungefär lika stort team, tar ungefär lika lång från inspelning till biopremiär, som marknadsförs med ungefär samma affischer, samma trailers och via samma galafester med samma kändisar. Alla filmer ska bli mellan 90 och 100 minuter och gå upp på biografer i tre till femton städer, ha DVD-premiär ett halvår senare, gå på en betalkanal efter ett år och på SVT tio år senare när de flesta redan glömt att filmen existerar.

Och när det stora snacket kring distributionsutvecklingen fortfarande verkar handla om att biografer ska digitaliseras så att vi ska slippa skeppa runt filmkopior, blir jag orolig. För jag tänker att det är distributörerna som måste anpassa sig till publiken, inte tvärtom. Och precis som innan en ekonomisk recession eller med klimatfrågorna har vi för vana att bara köra på no matter what tills vi ligger under slammet på havets botten. Då plötsligt, när det i princip är för sent, ändrar vi strategi.

Då står vi fortfarande där med vår produkt, en film, som hur vi än vrider och vänder på den fortfarande bara är filmremsor alternativt nollor och ettor som ska stjäla två timmar av någons liv. Men var någonstans ska den få plats?

Så jag undrar: Är det verkligen tid att strama åt produktionerna, att dom ska bli färre och ännu mer likformade, när allt i mig säger att vi istället borde gå åt det helt andra hållet?

Visst, det är ingen panik, folk går uppenbarligen fortfarande på bio, men jag måste ändå anta att alla som jobbar i filmbranschen just nu sitter och grunnar över exakt dom här frågorna.

För min största skräck som producent och regissör är att de som tar beslut på SFI och i alla distributionsleden inte har någon koll på hur vi ska lösa framtidens visningsformat. Eller, hemska tanke, att ingen ens är intresserad av det.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan