Filmjournalistik i tv, hur svårt kan det vara?
Frågar man SVT är det något alldeles formidabelt krångligt.

I flera år vände och vred man på formen för ”Filmkrönikan” utan att förstå att varje förnyelse man gjorde bara var ytterligare ett kraftigt kliv bort från den filmjournalistik flest tittare föredrar, den enda aktualitetsfilmjournalistik som verkligen fungerar i tv: raka recensioner i personligt hållen, spirituell, gärna lätt grälsjuk samtalsform.

Världens kändaste tv-filmkrönika – de senaste tre decenniernas mest älskade – har utgjorts av två Chicago-kritiker som under en halvtimme argumenterat med och mot varandra om den kommande veckans biopremiärer. “Siskel & Ebert & the movies” blev “At the movies with Ebert & Roeper” när Gene Siskel dog – och hela programmet gick i graven för två månader sedan, efter att Roger Ebert redan långt tidigare drabbats av strupcancer och Richard Roeper bestämt sig för att hoppa av.

Så vad händer? Börjar producenten och rättighetsägaren ABC/Disney, eller drivande affischnamnet Richard Roeper, spåna på helt nya former av tv-filmjournalistik, äntligen befriade från en stereotyp 1970-talsform?

Nej. ABC/Disney har redan kört i gång At the Movies igen med två nya programledare, Ben Mankiewicz och Ben Lyons, enligt exakt samma diskuterande, tesdrivande argumentationskoncept. Och Roeper, som genast började utveckla en ny filmtalkshow med närmast identiskt argumentationsupplägg, flaggar nu för en comeback i par med Ebert.

Det finns en väldigt enkel anledning till att det amerikanska programmet såg exakt likadant ut i 30 år, och ser exakt likadant när det får sina nya uppföljare: formen är en avskalad avbild av allas våra filmeftersnack, en filmsocial arketyp, en muntlig kulturform vi oupphörligt hjälps åt att bära upp och därför aldrig tröttnar på. Det är som Ebert eller Roeper vi skulle vilja vara när vi på nästa kompismiddag tar sats för att säga sanningen om de senaste filmerna: med toppkritikerpondus, showbiz-charm och en friskt trätgirig dramaturgi värdig en årgångs-Woody Allen eller ett storstilat sängtjafs i "Scener ur ett äktenskap". Vad vore en fest, en middagsbjudning, utan film som saliggörande samtals- eller trätoämne?

Vad folk däremot inte gör efter att ha sett film tillsammans, eller innan de går och ser en film, är att anordna tävlingar, ha gissningslekar med övertäckta skådespelaransikten eller gå ut på stan och fråga främlingar om deras favoritfilm (”öh, eh, kanske ”Änglagård”?) för att sedan snabbkolla en snutt ur den.

Men SVT envisades alltså med att ständigt infantilisera programmet med målgruppsförenklande förändringar, vilket ändade inte bara i "Lilla Sportspegeln"-tävlingar, "Mr Bean"-mimik och "Dum & dummare"-dialog – utan i usla tittarsiffror, lägsta möjliga snackisstatus och nedläggning.

Så här fanns nu chansen att verkligen analysera allt som gått fel, och fundera över varför så många världen över älskar Ebert & Roeper-formen, och varför den egna ”Filmkrönikan” senast hade hyfsad status och kvalitet när Fredrik Sahlin och Sara Wennerblom, runt millennieskiftet, faktiskt körde en Ebert & Roeper-variant.

Vad gör SVT? Jo, gräver det gamla diket ännu lite djupare, döper sitt nya filmmagasin till ”Pang pang” och förlägger det till Barnkanalen för att nå ”hela familjen”. Det blir studiebesök hos filmjobbare som bygger miljöer och fixar svärdfajter, samt en massa ”trivia” och korta tips från filmkändisar över ”hela vårt filmälskande land”. Programledarna Melker Becker och Mattias Lindeblad, kända från hårdrockradioprogrammet ”Rundgång”), badar i en jättebalja popcorn på pressbilderna och låter inför premiären den 21 oktober meddela att ”den som förväntar sig stela recensioner, tråkigt experttyckande och sågningar av helt underbara rullar har kommit helt fel”.

Jag undrar vem som kommit helt fel.

Nu när svenska filmpremiärer ofta ligger så nära de amerikanska gör man, som svensk filmälskare, bättre i att, i väntan på Richard Roepers utlovade comebackprogram, spana in nya ”At the Movies” på nätet (bventertainment.go.com/tv/buenavista/atm). Ben Mankiewicz går ut hårt och läxar gärna sadistiskt upp den yngre och härligt irriterande nöjesnyhetsbrådmogne Ben Lyons. Inte i närheten av Ebert och Roeper som bäst, men själva formen – det inbyggt kärleksfulla tjafset – skapar en peppkänsla och får det att rycka i biobesökarbenen.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp.
Tillbaka till startsidan.