Jag har just bevittnat Filmkrönikans svanesång ur tv-soffans djup. Ingen snyftare, precis.

Den allra sista krönikan bestod av lika delar rånostalgi och flagellantism – en parad av före detta programledare fick vittna om hur nervösa de varit och hur mycket smisk de fått i offentligheten av publik, kritiker och filmbransch. Bara Nils-Petter hade ganska rosiga minnen – men så hade han också trettio år på sig att bli varm i kläderna, och några till för att rosatinta minnena. För ett problem med den seglivade Filmkrönikan är att programledarna i modern tid bytts lika ofta som italienska regeringar.

Själv gästspelade jag som recensent under tre säsonger. Den första vändan tillsammans med Ulrika Knutson och Helena von Zweigbergk. Jag minns att vi fick besvara frågan om detta nu innebar slutet för recensioner av action- och krigsfilmer. Ja! – eftersom vi var kvinnor – daah!

För mig blev den sista Filmkrönikans minneskavalkad en påminnelse inte om de många programledarnas tillkortakommanden – och gudarna ska veta att där funnits en del att störa sig på – utan på de producenter och programledningar (programbeställare med det nya tv-språkbruket) som aldrig kunnat bestämma sig för vilken fot man ska stå på visavi ett filmprogram i televisionen. Mest har det varit ett evigt och ängsligt sneglande på tittargrupper.

Under min tid i Göteborg handlade den diskussion som sipprade ned till utförarledet, dvs redaktionen, företrädesvis om publiksegment och tittarsiffror – och om hur man skulle öka dem. Självklart bör ambitionen också i public service vara att nå ut till så många som möjligt. Men en SVT-utredning om programmet som jag fick i min hand under den här tiden, handlade uteslutande om hur man skulle fånga in de unga som för länge sedan och kanske på goda grunder övergivit Filmkrönikan till förmån för mer dynamiska och lustbetonade filmprogram i andra kanaler (vilket för övrigt var hur man hittade Orvar Säfström, som sen ledde Filmkrönikan med något som liknade äkta engagemang). Utredningen innehöll många staplar och procenttårtor och mycket lite om innehåll.

Därför gratulerar nu SVT:s kulturbeställare Maria Groop-Russel sig själv till modet att ”fatta beslut som innebär att vi slutar att göra vissa program”. Grattis, om det betyder Filmkrönikan i dess nuvarande tappning – ett ganska långt utförslut som fått seriöst filmintresserade i ganska skiftande publiksegment och åldrar att ”kick the habit”. Illavarslande, om det betyder att man inte tar tillfället att skapa ett i grunden nytt koncept för ett filmprogram. Ett nytt koncept som gärna får vila på gamla dygder som passion, nyfikenhet och kunskap. Ett program som vågar släppa det där suffixet ”-bevakande”.

Jag önskar mig ett program som högaktningsfullt skiter i att recensera veckans alla premiärer, som inte slaviskt betar av gruppintervjuer, som inte visar färdigredigerade epk:er … listan kan förstås göras ganska lång på sådant som vi får se när vi egentligen vill se annat.

På min önskelista: en sjukligt nyfiken och påläst person som programledare (se dygderna ovan) som med allvar, humor, begåvning och smittande entusiasm talar om sådant som verkligen intresserar just honom eller henne (lustprincipen). En filmens Daniel Sjölin.

Innehållet: ett program som törs ägna ett avsnitt åt en regissör, ett annat åt en spännande tendens/fenomen i tiden, ett tredje åt en historisk tillbakablick med relevant återkoppling till ett filmiskt nu, ett fjärde åt ett tema eller en utflykt till ett annat land där människor uttrycker sig på främmande filmspråk. Sådana program görs faktiskt på olika håll i världen – och gemensamt för de program som hävdar sig över tid är just kombinationen av kompetenta och filmkunniga programledare och ett annat sorts mod än det SVT berömmer sig av – nämligen modet att lita på en programidé som inte utgår från att gissa vad folket vill ha.

Tre exempel: David Stratton har i australiska ABC i snart 25 år gjort ”At the Movies” utifrån ett i och för sig ganska traditionellt koncept med recensioner och betygsättning, men med självklar auktoritet och encyklopediskt filmkunnande. Han är en rolig, sofistikerad och passionerad vithårsman som tillsammans med Margaret Pomeranz lyckats hitta den där formeln för vänskapligt gräl i tv, som så många stupat på. Filmnördarna får avgjort sitt, men många vill bara veta vad David tycker denna vecka –och hans kritik betyder något.

Mark Cousins heter en åtskilligt yngre kollega till honom, som under fem år gjorde ”Scene by Scene” i BBC2, innan han övergick till att producera film och skriva böcker. Som namnet antyder var det ett program där Cousins satt med en utvald regissör eller skådespelare och gick igenom dennes karriär på ett journalistiskt njutbart vis – lite som en fräckare variant av Fredrik Sahlins ”Närbild”. 

”Actor’s Studio” som visats på kanal 9 i Sverige har en helt annan bakgrundshistoria. James Lipton ser ut som den torre akademiker han är, när han med enkla men överraskande okonventionella frågor (det brukar bli ett batteri) grillar skådespelare och regissörer inför en publik av film- och teaterstudenter vid ett mastersprogram på ett amerikanskt universitet. Utgångspunkten är alltså mer akademisk, men resultatet blir definitivt inte mindre intressant, tvärtom.

Nu kan vi alltså samfällt sluta att gnälla på Filmkrönikan. Vi har fått som vi ville. Det försvann inför vår åsyn. Ge oss nu det nya programmet som rehabiliterar filmintresset. Det är knappast en alltför djärv tanke att vårt mest publika bildmedium ska tillhandahålla ett bra filmprogram för licenspengen.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy. 

Tillbaka till sidtopp.
Tillbaka till startsidan.