Jag har mer än en gång gnällt på hur få som verkar bry sig om filmavtalet. Och ingen i min bekantskapskrets. Det är inte riktigt sant. Wizkid Pán Pallas och jag dricker öl på Drei, han är både påläst och engagerad. Dessutom känns det som vi delar en politisk grundsyn. I samma ögonblick som vi bestämmer att tillsammans formulera ett förslag till ett nytt filmavtal byter vi ämne och pratar om musik och DDR i stället. Vi har träffats flera gånger sen dess, men till och med för oss känns bara ordet Filmavtal avtändande.

Pratar med Dr Heinig. Jag tycker han är typ bäst, både konkret och känslig. Han blir lätt stel när jag frågar om han är engagerad i Filmavtalet.
- Jag har fullt sjå att navigera i filmlandskapet, så det är svårt för mig att vara politiker samtidigt.
Och det kan man ju mer än väl förstå.

Så då sitter man här i splendid isolation och ska formulera en alternativ filmutredning. Den ser ut så här:

Förslag till en ny Filmreform
En struktur för ett nationellt stöd till alla rörliga bilder i alla visningsfönster.

Bakgrund: Alla verkar vara överens om att vi ska ett nationellt filmstöd (det kan kännas lite otidsenligt, men så är det). Bon. Det stödet ska vara både ett industri- och ett kulturstöd. Sverige har få innevånare. Ett litet språkområde måste ha ett starkt och smart system för att utveckla sin kultur. En kultur som kan hjälpa oss att höja blicken, se sambanden och öka förståelsen. Ett kulturliv som stimulerar de som bor här att bygga bättre bilar och ha trevligare med sina barn, typ.

Problemet just nu för filmbranschen och filmkonsten är systemets inriktning på biografen. Hela sturkturen, både på intäktsidan och i produktionsstödet, bygger på att folk betalar för biljetter som en vaktmästare river innan man går in och tittar på en projektion i ungefär två timmar. Det är både en affärsmodell och en kulturkonsumtion som har fått konkurrens från TV, video, dataspel, internet, mobiltelefoner och gud vet vad. Om en filmpolitik ska ha en chans att stimulera både kreativitet och affärer, får systemet inte hamna längre efter i utvecklingen än vad man är idag.

Ett problem i problemet är att själva filmavtalet är föråldrat och så fullt av kortslutningar att det inte kan bli något annan en tunnare och tunnare soppa för varje gång det kokas upp igen.

Filmavtalet består idag av två sidor. Å ena sidan Svenska staten, å andra sidan Sveriges Biografägareförbund, Folkets Hus och Parker, Riksföreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening, Svenska Filmdistributörers Förening, Föreningen Sveriges Filmproducenter, Sveriges Television AB, TV4 AB, Modern Times Group MTG AB, Kanal 5 AB samt .C More Entertainment AB.

Det räcker att läsa listan för att se att det här är en köckenmödding av aktörer från olika system och tidsåldrar. När Filmavtalet skapades så fanns det en speciell skatt på dansbanor och en på tandborstar. Gunnar Sträng rensade upp i alla punktskatter och ersatte det med moms.

Krister Wickman (det finns en tendens att glömma honom) och Harry Schein kunde tillsammans övertyga Sträng om att film är en blandning av industri, konst och kultur som i framtiden skulle behöva stöd från statskassan. Det bästa med filmavtalet var inte bara dess geniala konstruktion, utan att det förutspådde att filmer som "Kärlek 65", "Utvandrandarna", "Fanny och Alexander" och "Fucking Åmål" skulle behöva ekonomisk hjälp från det allmänna. Sträng litade på Wickman, sket i att lägga moms på biobiljetter och hade ett problem mindre.1963 års Filmreform var ett resultat av teknikskiftet mellan bio och TV.

Fantastiskt då, men inget håller för alltid.

Vill man ha filmer som ligger i framkant, både kommersiellt och konstnärligt, så kan man inte ha ett stödsystem som ligger efter. Man måste liksom lägga på ved innan man tänder fyr, inte efter det har slocknat. En filmutredning måste lösa framtidens problem, inte lappa och laga gamla.

Och vad som krävs idag är inte ett nytt filmtal, utan en ny Filmreform.
En Filmreform som innefattar alla rörliga bilder i alla visningsfönster.
Begreppen film, TV, bio och video är förlegade. Allt är bara rörliga bilder, basta.

Jag tycker vi gör så här:
- Ta bort biografavgiften(10%) och den 6% momsen på biobiljetter, lägg på riktig 25% moms istället.

- Ta bort licensavgiften för TV-mottagare, och ta in det via skattsedeln i stället. Bara Radiotjänst kostar 163 miljoner per år (det måste man ändå göra snart, folk tittar ju på dator. Och man kan väl inte gärna 2010 införa en avgift på att ha dator).

- Höj koncessionsavgiften för marksänd reklam-TV. Och låt till exempel TV4 slippa betala 20 miljoner till SFI.

- Inför en koncessionsavgift på bredband, både mobilt och fast. Bara TeliaSonera tog 45 miljader från sina internetkunder.

- Bryt SVT:s monopolkedja så att de blir beställare och distributörer av public service, men inte producerar (man kan undanta nyheter och väder). Det är ju tramsigt att staten ska ha anställda kreatörer som gör program, dramaserier, dokumentärfilmer och filmer, när alla vet att de blir bättre, billigare och med mindre sura medarbetare när man lägger ut till produktionsbolagen. Det skulle också stärka filmbranschen eftersom film- och TV-produktionsbolag överlappar. Det var ju inte så länge sedan SFI både producerade långfilmer i ett eget bolag, som spelades in i egna ateljéer, framkallades i SFI:s labb osv. Idag känns det nog väldigt avlägset för de flesta.

- Ta bort filmstödet från Konstnärsnämnden (fast det fungerar utmärkt).

- Lägg ner Filminstitutet.

- Ge Filmhuset till fastighetsverket eller sälj det ( ja, det gör ont ).

- Skapa en myndighet så som IASPIS eller Kulturrådet, "Super Institutet för rörliga bilder". Med mer pengar, större uppdrag och och fler handläggare (konsulenter), där man kan få stöd för rörliga bilder i alla former. Från "marknadsstöda" långfilmer, kort- och dokumentärfilm, TV-produktioner, experimentfilmer, rockvideos och distribution osv osv.

Det här skulle ge mer resurser, rakare och flexiblare system för att stödja alla levande bilder, i alla visningsformer. Man kan använda exakt samma mål som i nuvarande filmavtal, men byta ordet film mot rörliga bilder.

Det skulle se ut så här:
- Främja en rationell och effektiv produktion och distribution av svenska rörliga bilder och medföra en sund användning av stödmedlen.

- Stödja och stimulera förnyelse, utveckling och produktion av värdefulla svenska rörliga bilder samt distribution och visning av rörliga bilder i hela landet.

- Verka för att detta skall utgöra en dynamisk tillväxtbransch.

- Verka för att svenska rörliga bilder skall nå en större publik i alla visningsformer, både i Sverige och internationellt.

Och, skulle jag vilja tilläga, ett speciellt fokus ska läggas på att producera och visa barnfilm. Det måste ju ändå vara det viktigaste.

En ny Filmreform skulle också fungera mycket bättre mot Kulturutredningens mål för en framtida kulturpolitik än ett förlängt Filmavtal. Om man tar utredningens resultat som regeringens vilja, så är det här vad regeringen vill:

Statliga myndigheter och institutioner ska, utifrån arten av sina uppgifter och ansvarsområden,
- att arbeta för mångfald, kulturell pluralism och internationellt samspel
- att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mönster och vidga det möjligas rum
- att kulturarvet bevaras, brukas och tolkas
- att kulturell kompetens och kreativitet används för att bidra till en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling
- att information och kunskaper görs tillgängliga och förmedlas

Tack Ewa Swartz och Lena Adelsohn Liljerot för de orden. Jag gillar.

Världen skapas av oss som befolkar den, och inte någon annan.

P.S. Det är ett djävla tjat om upphovsrätten nu. Det känns som att skivbolagen använder ordet upphovsrätt för att skapa sympati med artisterna. Jag är ju inte jurist. Men är det inte kopieringsrätten man kränker när man laddar ner och upp? Inget skiv- eller filmbolag i världen har upphovsrätt på något. Ett skivbolag kan inte skriva en låt. De har väl köpt kopieringsrätten(copyright) av upphovsmännen. Det är väl om man laddar ner till exempel musik och säger "lyssna på det här, den har jag komponerat", som man kränker upphovsrätten. Eller?

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan