Den nionde våningen på hotellet, ett stenkast från strandpromenaden, är fylld av små bås, som vart och ett inuti sig har ytterligare, ännu mindre, bås. Det som förr om åren har varit en stor öppen yta; en jättesal tätt möblerad med flaggförsedda bord, där ett slags professionellt speed-dating-tjattrande har pågått, har i år blivit en hemligare, mer labyrintartad och anonym värld.

För fjärde gången besöker jag Pusan Promotion Plan (PPP), samproduktionsmarknaden på en av Asiens absolut viktigaste filmfestivaler, den i Pusan, Sydkorea. Här pitchas under fyra dagar det som ska bli framtidens asiatiska blockbusters eller festivalfavoriter samt sådant som bara ska falla i glömska eller ens inte bli av. Här möter producent- och regissörspar eventuella samproducenter, finansiärer, distributörer och här har jag komprimerat gjort några av mina intressantaste studier i samspelet mellan människor som har en kreativ dröm ihop.

Själv är jag, som representant för Göteborg International Film Festival Fund, här en sådan som ”har pengar”. Och även om summan, som vår SIDA-finansierade fond kan erbjuda, i dessa sammanhang är ganska blygsam så märks det. Det gör folk nervösa, ofta lite inställsamma och ibland rent outhärdligt översvallande. Men när de upptäcker att jag faktiskt mest är intresserad av ett samtal om den konstnärliga processen, deras idéer, samarbete och arbetsmetoder och inte bara siffror och hårdfakta så brukar det (oftast) lossna.

”Vad roligt. Äntligen någon som är intresserad av det vi håller på med. Det är inte så populärt med den här typen av samhällsengagerade projekt idag. Har man inga kända skådespelare i rollistan så är det stopp.”

Orden är Jim Libirans – en filippinsk regissör som mött ointresse på PPP-marknaden trots att han har sin "Tribu" i bakfickan."Tribu" blev, trots sin bristfälliga tekniska kvalitet (Jims egna ord) en mindre festivalfavorit och har medfört att Cannes redan uttryckt intresse för nya filmen. Och nu vill han och producenten Mitchelle Moreno göra en film om fotboll på Filippinerna (där folk annars är hopplösa på denna sport och med USA som ledstjärna bara sysslar med basket) med gatubarn i rollerna.

Klimatet har tydligt hårdnat i finanskrisens kölvatten. När vi är i behov av tvärtom så har utvecklingen mot en ännu mer affärsinriktad och kommersialiserad filmvärld skyndats på. Det är i år lägre buzz, färre besökare, mindre pengar på plats på marknaden och trots att vi är i ett land i en världsdel där det görs en ofantlig mängd filmer och där publiken är på gränsen till fanatisk så märks det tydligt. Det är hårdsälja som gäller, i slutändan biljetter men här och nu sig själv.

Hur gör man då det? Hur når man igenom bruset och fram till mottagaren, utan att tappa bort budskapet på vägen, under den halvtimme man har till sitt förfogande? Det beror förstås på vem som sitter på andra sidan bordet i det lilla båset, men är man det minsta intresserad av en kvalitetsprodukt så vågar jag nog påstå att det finns en sak som är av största vikt och som man inte behöver många minuter på sig för att kunna bedöma: samspelet mellan regissör och producent.

Det är förvånansvärt hur dåliga många är på att pitcha sina projekt. Och då menar jag inte att man ska vara en slick affärsman. Jag menar att energin, ambitionen, kraften måste skina igenom. Inbäddad i ett stort mått struktur och med en stadig kurs såklart. Och en symbios mellan producent och regissör där man till exempel inte:

- Fokuserar på helt olika saker
- Säger emot varandra
- Avbryter varandra (oftast producentens misstag)
- Framhåller sig själv som person istället för samarbetet
- Sätter sig själv över den andre

Ovanstående är oerhört vanligt. Naturligtvis inte bara här i Pusan utan i liknande sammanhang världen över. Skräckexemplet för några år sedan var producenten till en indonesisk film, som samtidigt drev en egen filmfestival och var mer fokuserad på att prata om sig själv och av att äska pengar till sin andra verksamhet, än av den stackars darrande regissörens projekt och dröm. Regissörens bristfälliga engelska gjorde så klart sitt till, men den typen av språkproblematik är vanlig och just därför måste det lämnas ännu större plats till regissören.

I år möter jag till exempel en kinesisk mycket professionell producent som specialiserat sig på att upptäcka och föra fram kinesiska indiefilmare. Hon är affärsmässig på ett hyfsat sympatiskt sätt, framgångsrik och kommer att få ytterligare succéer på sin CV, men var tog regissören vägen? Här är det bolaget och dess bedrifter som kommer i första hand.

Det är inte den här typen av projekt jag faller för i första hand – hur spännande de än kan verka på pappret. Det är i stället Jim och hans producentfru som brinner för samma idé. Det är teamet från Malaysia (ett land för rikt för vår fond att stödja men om …) som pratar samma ”språk” och gemensamt manar fram bilder från en magisk liten fiskeby i mitt huvud. Det är Edwin från Indonesien (som till slut fick vårt stöd) som börjar lysa inifrån när han berättar om sin "Postcards from the Zoo".

I taxin på väg mot flygplatsen pratar jag med den tyske producenten Karl Baumgartner (för övrigt samproducent till ”min” zoo-film), som ondgör sig över att den situation som under dessa dagar synliggjorts så tydligt här i mer öppet kommersiella Asien, börjar se likadan ut i Europa. Att det bara är kända skådespelarnamn som styr investerarna; att ingen vill satsa pengar på så kallad arthousefilm längre. Ett scenario som kryper allt närmare även här hemma. Som ansvarig för pressavdelningen på Göteborg International Film Festival har jag min egen barometer. Det har tydligt blivit svårare att få pressutrymme för mer okända namn. Även om de enskilda journalisterna gärna vill så slår redaktörerna näven i bordet och säger: ”Vi vill bara ha intervjuer med skådespelare – kända skådespelare. Inga regissörer”.

En tråkigare och fattigare filmvärld drar närmare. Vad gör vi för att stoppa den?

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan