Det verkar ha varit en bra omgång av Cannesfestivalen. En lyckligt avvägd blandning av beprövade världsnamn och okända debutanter – där kanske någon av de senare genom maximalexponeringen i Cannes får hjälp att bli ett världsnamn. Det nya, enligt Hollywood Reporter, tycks vara ”genre-busting”. Auteurfilm möter pulp fiction. I dessa hårda tider, berättar tidningen, räcker det inte med att vara ett känt namn och få fantastisk kritik – det måste också finnas en kommersiell ”hook”. Detta måste bli regissörernas överlevnadsstrategi på en sviktande marknad med svajiga publiksiffror. Se bara på Lars von Triers, Ang Lees och Quentin Tarantinos filmer i Cannes, skriver reportern. Typiska ”genre-busters”!

För första gången på så många år att jag inte törs räkna efter, följer jag Cannes från läktarplats hemma och inte från Croisetten. Skillnaden är betydande, om man så säger. På pluskontot noterar jag Kerstin Gezelius i DN, det har verkligen varit uppiggande att läsa en förstagångsbesökares iakttagelser och reflektioner kring såväl fenomenet Cannes som filmerna. Det är både begåvat och välskrivet och dessutom tycks Gezelius ha varit den enda skribent som vågat formulera en åsikt om von Triers psykhorror.

Medan de luttrade reporterveteranerna knallar på i sina väl upptrampade spår och konstaterar ”same-same, no-different” har Gezelius nya ögon på Cannes faktiskt förflyttat mig dit. Till den galna cirkus där Paris Hilton, enligt en brittisk tidning, ”is modelling her latest one-piece thong” samtidigt som människor köar i timtals för att ta del av en belgisk amputerad elektrikers liv i bröderna Dardennes ”Lost Persons’ Area”. Det senare kan låta som ett exempel ur Henrik Schyfferts katalog på spännande TV-filmer från 70-talet, men faktum är att Cannes ju är den plats på jorden där man under några majveckor oupphörligt påminns om att film faktiskt betyder något – som konst, uttryck, medium, budskap, vittnesbörd, erfarenhet, berättelse…. och ja, som kommers också (– proppen har inte gått ur, läste jag i en annan branschtidning). Och detta var också Quentin Tarantino slutsats: ”In Cannes cinema still matters!”

Det går ändå att någorlunda skapa sig en uppfattning om vad som tilldrar sig i världens tillfälliga men absoluta filmcentrum genom att läsa sina morgontidningar och lyssna på radio. Men det som slår mig som något nära nog perverst är att den television som kallar sig public service och tillhandahåller rörliga bilder i allmänhetens tjänst, fortfarande inte har ett regelbundet filmbevakningsprogram. Men även utan ett sådant borde man kunna rapportera från världens största och viktigaste filmfestival. Eller ska vi hålla till godo med fyra minuter Sahlin i Kulturnyheterna? Fredriks rapportering och blogg i all ära, SVT-hemsidan erbjuder en Quentinquiz och bildspecial från Cannes (stillbilder!!). Men det är ju film i realtid det handlar om, är det för mycket begärt av ett nationellt TV-bolag att ägna mer än några minuter åt världens största filmhändelse?

Det är nu ett år sedan Filmkrönikan gick i graven. Personligen saknar jag den inte i just den form programmet hade vid sitt frånfälle. Men det är verkligen anmärkningsvärt att SVT inte anser det mödan värt att ägna sig åt bevakning av den i särklass populäraste kulturyttringen – som dessutom har den praktiska fördelen ur bevakningssynpunkt att den förenar RÖRLIGA bilder med intressanta ämnen och starka personligheter.

Man skulle verkligen vilja vara en fluga på väggen på sammanträdet, där frågan tas upp till behandling…..
”Ja, så vare de här med filmprogram…. Nu ere ju ett år sen vi skickade Filmkrönikan…”
”Hm, ja de e ju de här med regionstödet, göteborgarna blir ju sura om vi flyttar produktionen till Stockholm, vilket ju e det enda raka…..”
”Jo, i nuvarande budgetläge ser det bistert ut… asså jag förordar fortsatt ickebehandling av den här frågan….”
”?”
”Ja, ett år till så har alla glömt att det nånsin funnit filmbevakning på SVT-menyn!”
”Åkej, då gå vi vidare till de här litteraturprogrammet som vi ska pimpa upp till talkshow….”

Nej, naturligtvis går det inte så lättsinnigt till på SVT:s ledningsmöten. Men, för att travestera Tarantino: ”In Swedish television, cinema does not matter!”

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.


Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan