Krönikör
Camilla Larsson
Journalist och redaktör
Sedan1996 anställd på Göteborg International Film Festival och är där redaktör för Filmkonst, ingår i programrådet, ansvarar för filmfonden och arbetar med festivalens PR.
Skriver film- och teaterkritik i GT/Expressen.
Det känns som att det vilar ett skönt självförtroende över svensk film just nu. För ett par veckor sedan prisbelönades Johannes Stjärne Nilssons och Ola Simonssons ”Sound of Noise” och Frida Kempffs och Camilla Sagerströms kortfilm ”Micky badar” i Cannes.
Ovanpå det så presenterades svenska hoppfulla nyheter på SFI:s presslunch på Skandinaviska terrassen och Film i Västs dito på en annan terrass: Roy Andersson kör igång i höst med del tre i sin trilogi, "En duva satt på en gren - och funderade på tillvaron", som ska filmas digitalt (premiär för Roy!); Björn Runge spelar in sin ”Happy End” i sommar, efter avhoppet från ”Simon och ekarna”; Plattformgänget samarbetar med likasinnade och därför spelas Antonio Campos ”Momma” och Duane Hopkins ”Bypass” delvis in i Västsverige; Garagefilm följer upp ”Sebbe” med Mårten Klingbergs ”Cockpit”.
Sedan tidigare väntar vi ju på Ruben Östlunds ”Play”, Lisa Aschans ”Apflickorna” och Johan Klings ”Puss”. Och till raden av remakes, efter ”Snabba Cash” och ”Låt den rätte komma in”, verkar det nu som att något så oväntat som ”De ofrivilliga” ska få en amerikansk version.
Här hemma började sommaren med fortsättningen på SFI:s satsning med ambitionen att svensk film ska premiärsättas i högre grad på sommaren. ”Kommissarie Späck” som första film ut, med premiär i fredags, var väl inte en lysande början direkt och här kan jag inte låta bli att citera alltid briljante och elegante filmskribenten Jan Lumholdt som i Svenskan avslutade sin recension av Fredde Granbergs polisfilmsparodi med huvudet på spiken: ”Jävla onödigt!”
Själv finner jag skatter i andra filmkistor just nu. Har det stora nöjet att arbeta med en bok om svensk dokumentärfilm – skriven av svenska dokumentärfilmare. Under det ganska torra arbetsnamnet ”Metodboken” döljer sig guldklimp efter guldklimp. I vår lilla arbetsgrupp, bestående av dokumentärfilmskonsulenten Tove Torbiörnsson och Folkets Bios Anna Harding känner vi oss ganska privilegierade som får ta del av dem.
Och om det var många imponerande svenska dokumentärer som gick upp under säsongen som gick, så ser det ut som det nyväckta dokumentärfilmsintresset i Sverige kommer att få sig oerhört mycket spännande till livs också under kommande period. Jag säger nyväckta för jag tycker att det finns något nytt i luften runt dokumentärfilmen, något friskt med fart. SVT: s dokumentärfilmssatsning, vibrationerna på Doc Lounge-kvällarna, festivalerna och snacket som går. Man vill gärna tro att anstormningen av dokusåpor och reality-tv faktiskt har medfört något riktigt bra också – att den har satt verkligheten i tydligare fokus. Eller kanske snarare skapat en hunger efter en annan verklighet än den som konstruerat skildras i flertalet av dessa produktioner.
Det som var mest slående när vi påbörjade arbetet med ”Metodboken” i vintras var den energi som mötte oss när vi samlade ihop de runt femton tillfrågade filmarna för ett första informations- och inspirationsmöte. Som någon runt bordet sa: ”Jag har aldrig suttit ner så här och pratat med kollegor förut. Knappt träffat några alls, faktiskt. Tack!”
Se där igen; det pratas för lite, stöts och blöts för lite, utbyts och delas med för lite i den svenska filmvärlden. Om det handlar om positionering och bevakning, eller är om det bara är det svenska kynnet och att det inte finns några plattformar att mötas på kan man låta vara osagt, men problemet finns där, det är ett faktum. Behovet också, tydligen.
Ämnet återkommer också i flera av texterna. Där det till exempel handlar om att man ska strunta i att vara rädd om sina idéer och i stället tänka att det unika är sättet att berätta och det egna uttrycket. Eller, som på ett annat ställe, vikten av att verka i ett sammanhang och att födas av det positiva, att skaffa sin flock.
Jag är avundsjuk på dem, dokumentärfilmarna. På hur de konsekvent och enträget researchar, förbereder, dokumenterar, håller ut – både fysiskt och psykiskt – och hela tiden intresserar sig till max. Under mycket långa perioder. Sprang själv längs en överjordiskt vacker strand för första gången i förra veckan. Upprepade proceduren nästa morgon, men redan där hade intresset för vyerna svalnat något.
En annan sak som blir tydlig under läsandets gång är vikten av att få testa sin förmåga, sina idéer och teorier, att våga experimentera och misslyckas och kanske starta om en klipp-process på nytt när man inte nådde ända fram. Extra viktigt att belysa i en tid när dessa provutrymmen krymper, där man får en enda chans – och inget mer.
I dokumentärfilmsvärlden blir det allt starkare kravet på en tydlig och säljande pitch än knepigare än i spelfilmens värld. En dokumentärfilm är ju en process – man kan oftast inte veta hur slutet ska bli, eller mitten… Satt själv i en jury med sådana krav under en pitch-workshop på Tbilisi filmfestival. Några av oss ville ge priset till ett briljant projekt, med namnet ”The Matchmaker”, om en äktenskapsmäklerska som planerar att lämna sin lilla bergsby och resa till staden för att hämta hem alla förlupna män. De som var negativa var det utifrån aspekten att ”vi vet ju inte om hon verkligen kommer att resa!”. Nej, just det! So what?
Hur undviker man att profitera på någons liv och blir man sedan skyldig något? Vems verklighet är det egentligen som visas; hur undgår man att klämma in filmens karaktärer i sin egen mall i stället för att anpassa formen efter deras liv? Och hur hanterar man besvikelsen, kompromisserna – när det som blir en hyllad film kanske egentligen är en besvikelse för upphovsmannen? För att den där lilla detaljen som var en av grundpelarna inte funkade och slutet fick bli ett helt annat.
De intressanta frågeställningarna är oändliga. Och vi vill gärna tro att vår gemensamma process kommer att tillföra en del även till de filmer som är under arbete parallellt med skrivandet. Om det så bara är chansen att få vara lite mer pretentiös och på allvar tvingas formulera sig runt vad man gör och varför.
I dagsläget har jag plöjt igenom drygt hälften av texterna, alltså kvarstår nästan lika mycket nöje. Och det finns mycket att ta med sig här, som att stanna upp och se tillvaron och människorna. Ett sommarlöfte. Vilka skribenterna är? Det tar vi senare. Just nu känns det bara skönt att vara så här lite positiv och avsluta med en cliffhanger innan sommarlovet tar vid. Trevlig sommar!
Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.
Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan
2010-06-09 Camilla Larsson