Kanske har det blivit dags att tänka om. Att byta ut gamla invanda tankemönster, mossiga fördomar och fåniga förhoppningar mot verklighet. Det är väl så här det egentligen är:

Vi är superbra på att göra mängder av framgångsrik film i Sverige. Våra filmer går kommersiellt bra, hemma och ute i världen och lockar gigantisk publik till biografen såväl som till TV-soffan.

Nej, det är ingen utopisk framtidsskildring jag håller på med här, bara ren och skär fakta, förankrad i nuet. Sverige är ju världsbäst på kriminalfilm, verkar det som. På samma sätt som vi förr i tiden producerade svenska bilar med världsrykte så producerar vi nu svensk kriminalfilm i parti och minut. Som går hem på grund av sin pålitlighet, säkerhet och kvalitet. Eller möjligen på grund av något annat. I själva verket är den så unik och speciell att vi knappt fattar det själva.

I måndags var det SVT-premiär för serien om Åke Edwardsons kommissarie Winter, med Magnus Krepper i huvudrollen. Krepper verkar nu vara på gång att axla manteln som den manlige skådespelare som dyker upp överallt (parallellt på SVT i till exempel "Solsidan") från ja, till exempel Mik/ch/ael X 2. Inte mig emot, eftersom ju Krepper är en bra skådis på riktigt.

Och just det, vi kan ta och tänka om här också: Det är en styrka att samma skådespelare dyker upp hela tiden. Det skapar och förstärker ett tydligt svenskt varumärke och det blir tryggt, säkert och hög kvalitet. Och inte minst hög igenkänningsfaktor och ett brett anslag som innebär kommersiell gångbarhet och framgång. Även birollerna i nya Winter hänger ju med från andra kriminalfilmer; Peter Andersson, den här gången smått diabolisk på den goda sidan – istället för den onda som i Millenium – Jens Hultén, den här gången lite outsider-snut i Winter i stället för i "Graven" och "Morden". Bra.

Och så har vi det här med dialogen. Varför måste alla tjafsa om den? Man kan ju också välja att se den som en säregenhet, ett varumärke, att svenska poliser på film pratar på ett sätt som ingen människa gör i verkligheten. Att det är det som är grejen. I första Winter-avsnittet tar det si så där 6,25 minuter innan den första riktiga repliken uttalas. Då säger kommissarien, som just kommit till en brottsplats där tre män ligger med sönderskjutna ansikten, ungefär så här: ”Hej, det är en avrättning va?” Och lite senare, när nästa slaktade människokropp hittas: ”Hon visste för mycket.” Förvisso är dialogen i Winter ovanligt verklighetstrogen. Nästan helt. En miss i hanteringen? Den borde väl vara lite mer som brukligt är, till exempel à la den bekant träiga varianten i Falk-serien? Kanske rättar det till sig i nästa avsnitt, eller de följande sex. För nu gäller det att hålla sig till framgångskonceptet.

Erik Winter i Kreppers skepnad har blivit coolare och mer tilltufsad om man jämför med Johan Grys tolkning i början av milleniet. Stilen i Winter är dröjande, mystiken tätare och tempot långsammare, med mycket Winter sittandes, funderandes – länge. Det är ovanligt snyggt och estetiskt men innehåller den välbekanta funktionella inledningen med brottet som begås och sedan de redovisande, omfattande, helikopterbilderna för att sätta oss på plats, i den exotiska miljön; må det vara förorten i Göteborg eller stränderna utanför Ystad.

Så, vi har skrynklige, men hete, Winter/Krepper, trist vardaglige Nyqvist/ Blomquist/Millenium, pang-på-rödbetan Falk/Eklund i GSI. Och så de mer gubbiga Wallandervarianterna förstås. Lassgård och Henriksson. Och Haber/Beck. van Veeteren/Wollter. Olika stilar men ändå samma. Stabilt koncept. Tryggt. Min engelske, högst filmprofessionelle vän hävdar förresten bestämt att svenske Wallander är substantiellt bättre än engelske. Det tyckte inte jag alls. Men det var innan. Nu har jag ju tänkt om och blivit mer positiv. För Sverige i tiden.

Alla de här (utom Falk – inte bra att bryta mönstret!) bygger dessutom på egna, svenska förlagor. Svenska kriminalromaner som slår världen med häpnad. Det är ju smått otroligt att både Stieg Larsson och Henning Mankell ligger på New York Times best seller-lista just nu. Samtidigt som Noomi R och Millenium i filmversion slår hela Staterna – med Roger Ebert i täten – med häpnad. I Storbritannien, där pocketversionen av sista delen i trilogin satte nya rekord när den kom ut häromveckan ordnar svenska ambassaden i London välbesökta seminarium om den svenska deckarkulturen. I Expressen jämför kulturrådet Carl Otto Werkelid med Abba när han beskriver deckarnas genomslagskraft och storhet.

”Det finns en stark våg som betyder ganska mycket för Sverige. På ett ytligt plan är det väldigt god reklam för Sverige och det pågår resor från bland annat England till Skåne för att titta på Wallanders miljöer och man kan gå en snitslad bana i Stieg Larssons spår på Söder i Stockholm.” Säger han.

Detta i kombination med det stundande kungabröllopet gör att Sverige ligger bra till. Och framgång föder framgång. Det säger man, också i Expressen, även på ”Millenium-produktionsbolaget” Yellow Bird, vars affärsidé är att göra film av succéböcker (näst tar de itu med ny variant av Marklund/Annika Bengtzon). Och det lär märkas när SVT sales reser ut med Winter i världen. Pålitligt, tryggt, grundat.

Kanske skvallrar det också om denna exportvaras höga placering på den högsta agendan när Sveriges kulturminister dyker upp i salongen på en Beckfilm under sitt snabba besök på Göteborg International Film Festival i februari, 2010. I festivalens avslutande visionära samtal om filmpolitik och filmkonst trycker hon sedan på vikten av att inte förakta den stora publiken genom att se ner på de publikdragande – lönsamma filmerna. Kan det på något vis ge en fingervisning om åt vilket håll den kulturpolitk som vi väntar på att Alliansen ska lägga fram, kommer att dra åt? Framgång föder framgång.

Från 16 april till 4 maj pågår en svensk filmretrospektiv på Lincoln Center i New York. Det visas 48 filmer från åren 1913-2010. Svensk film och samhällsutveckling lyfts fram under rubriken ”Northern Exposures: Social Change and Sexuality in Swedish Cinema”. Konstigt att Lincoln Center bara har inkluderat en kriminalfilm: ”Flickan som lekte med elden”. Speciellt när en del av förklaringen till svenska deckares framgångar i USA är att många amerikanare, enligt bland annat Svensk Bokhandel, tilltalas av det samhällstillstånd som speglas i böckerna – ”social change”, om man så vill. Inte en enda Beck, Wallander eller Falk finns med i programmet! Men! Det är ju det vi kan bäst.

I dag, torsdag 15 april, mycket tidigare än vanligt, släpps programmet till filmfestivalen i Cannes. Och vi ska inte hänga läpp över att den enda svenska långfilmen som förmodligen dyker upp är Stig Björkmans Bergmandokumentär ”…men filmen är min älskarinna”, i sektionen Cannes Classics.

Kanske är det dags att börja satsa hårdare på nya filmfestivaler i stället. Det måste ju finnas någon prestigefylld International Criminal Drama Film Festival någonstans i världen. Där sopar vi banan helt enkelt. Vi ska nog bara bli vid vår läst och finslipa det här hantverket, som vi kan så bra, och vässa det varumärket ytterligare. Love the one you’re with. Eller för att citera journalisten och kungahusspecialisten Johan T. Lindwall, som i Babel häromdagen föreslog kronprinsessans framtida valspråk: För Sverige i framtiden.

Världsdominans!

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan