Sydsvenskans recensentlegend Jan Aghed har länge varit ensam i rollen som svensk filmkritiks retraité terrible, en glimrande gaggig Gubben Ruda som alltid är lika vresig och ordrik och inte bryr sig det minsta om att han fått allt svårare att förstå filmutbudets subkulturifiering – en filmkritikens parallell till Jan Guillou.

Men nu får han god konkurrens av Nils Petter Sundgren, som i sin senaste Allt om film-krönika toksågar de unga filmkritikerna Emma Gray Munthe och Andrea Reuter, på grundval av deras personliga bloggar – som inte ens primärt handlar om film.

Men det som stör mig är inte Nils Petters småsvamliga påhopp eller Agheds storsvamligt förvrängda självsyn, utan att de är de enda äldre kritikerna vi har i det här landet.

Vad svensk filmkritik behöver är inte fler yngre profilerade skribenter, utan fler äldre. Fler recensenter med livserfarenhet, och som förmår dra nytta av livserfarenheten i sin journalistiska gärning.

Svensk filmkritik i dag är märkvärdigt uppdelad i inte bara generations- utan rentav temperamentsklyftor: entusiaster under 35 och (några få) tjurskallar över.

Och det är jag, som betalande biobesökare och del av både filmpubliken och tidningsläsarna, som blir lidande.

Faktum är att jag, och min fru, och våra släktingar och vänner, fortfarande, faktiskt, till stor del lockas att gå och se filmer utifrån vad svenska kritiker har skrivit. Faktum är dessvärre också att jag brukar bli djupt konfunderad över varför jag och recensenterna tycker så oerhört olika.

Men när jag såg den kritikerbejublade tyska filmen “Vid himlens utkant” fick jag kläm på en tänkbar orsak. Nämligen att recensenterna till just den här sortens konstnärligt ambitiösa verk är i samma ålder som regissörerna. Det vill säga, det är för många pretentiösa 30-35-åringar som skriver om film (och kanske även regisserar den) i relation till äldre åldersgrupper.

Vad jag menar är, för det första, att film inte är som musik. Film kräver mycket mer av en recensent, inte bara i form av fackkunskaper utan i form av livserfarenhet – film skildrar ofta stora skeenden och skiften i livet och ju mer man varit med om själv, desto bättre förutsättningar har man att skriva på djupet om sociologisk, socialpolitisk, familjeskildrande film. Jag säger självklart inte att en filmkritiker som har barn är bättre än en som är barnlös – däremot borde det inte vara så märkvärdigt att konstatera att en filmkritiker som inte bara har barn, utan dessutom fått barn i ung ålder och levt som förälder i många år, har bättre förutsättningar för att skriva bättre och djupare om föräldraskapsproblematiserande film än en barnlös 30-åring som mest umgås med jämnåriga likasinnade.

Inom litteraturkritiken har därför äldre skribenter så mycket mer tyngd och trovärdighet än yngre. Så borde det också vara inom filmkritiken.

När det gäller mitt exempel, “Vid himlens utkant”, denna ambitiösa men otillräckliga “Babel” Light, blir jag frustrerad över hur mycket regissören, tio år yngre än jag, tricksar med detaljer i teknik och story och får det känslomässiga att glida runt som en klick smör i stället för att bränna fast.

Regissörer är ofta som mest pretentiösa mellan 25 och 35, och har detta gemensamt med filmkritiker i samma ålder.

När jag var 25, och faktiskt jobbade som filmrecensent (i Aftonbladet), hade jag älskat “Vid himlens utkant” och sett upp till den 35-årige regissören som en intellektuell och cineastisk gigant. Jag hade häpnat över den kamerafixerade hotellrumsinteriören där Hanna Schygulla ligger alldeles nedbruten på golvet, den långsamma kamerazoomningen när hon läser sin döda dotters dagbok, och kontrasten mellan dessa scener.

En ung människa tänder så mycket lättare till på symboler och stora gester, vilka hon också lättare feltolkar som “subtila” eller ”exakta”. En äldre människa vet i regel mer om hur ”subtilt” och ”exakt” verkligen ser ut, och kräver mer av äkthet i urvalet av detaljer, ser “självklarheter” där den yngre ser “sanningar”.

Smaken är givetvis delad, och verkligen inte bara mellan åldersbarriärer. Fatih Akin är en intressant filmare, och “Vid himlens utkant” en internationellt älskad film med stort existensberättigande inte minst i fråga om den tysk-turkiska diskursen. Men filmkritiken var för trubbig, för homogen, för att kunna göra ett riktigt gediget jobb med den.

Roten till problemet är ett större systemfel i svensk journalistik: att vi alltid jagar nya, unga skribentnamn och glömmer att vårda de gamla.

Nils Petter Sundgren har levt länge, och vet, mer än nästan alla av oss andra, inte bara vad tidens gång och livets komplexitet och flyktighet betyder, utan hur alla dessa stora existentiella begrepp känns. I stället för att göra listor över yngre kritiker borde han skriva om filmer som har de allra största anspråken på att skildra livet. Jag vill läsa vad Nils Petter och hans generation av filmälskare anser om ”Vid himlens utkant”, inte vad de tycker om Andrea Reuters slängiga bloggslanguttryck.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka til sidtopp.
Tillbaka till startsidan.