Skypar med Stefania i New York. Hon är grafiskformgivare, den bästa i Sverige tycker jag. Hon säger att hon inte längre kan blunda för att hon väldig ensam som grafisk formgivare och tjej. Efter att ha arbetat i tjugo år, och hela tiden sett fler tjejer på utbildningarna men att de fallit ifrån i yrkeslivet. Ofta får hon frågan om att vara med i paneldiskussioner. Hon säger alltid nej, mest för att få den obligatoriska följdfrågan -Vet du någon annan, tjej? 

Jag tycker det är angeläget att försöka förändra och förbättra sin omgivning och sig själv. Få saker här i världen är fulländade. Det är nog de allra flesta överens om. Svårigheten i ett förändringsarbete är två; först att identifiera problemet, sen att hitta en lösning på det. Det gäller typ, allt. I bland blir lösningen sämre än originalproblemet. Det kan göra att man tvekar inför en förändring. Å andra sidan så om man inte förändrar något så hade vi bott i grottor. Hade Hjalmar Mehr, min hjälte, inte haft stake nog och riva gistna hus i Klara så hade Stockholm inte haft en stad.

Ett problem eller obalans som alla verkar vara överens om är snedfördelningen mellan könen. Eller som filmavtalet utrycker det "Parterna är eniga om att verka för att öka jämställdheten på filmområdet." Det kanske låter ok, men jag tycker Filminstitutets jämställdhetsplan suger. Filmavtalet och Filminstitutet har satt upp ett mål, att " Senast ett år före avtalsperiodens slut bör endera könet, räknat i antal projekt som får stöd, vara representerat till minst 40 procent"  Man kan bara uppfatta det som både förminskande och verkningslöst. Ska man ha jämställdhet så kan målet bara vara 50%. Allt annat får ju motsatt effekt. Vem har kommit på att det är bra att ha ett MÅL på 40/60??? Om vi når 30/70 är det ok då? Eller 20/80. Klart är ju att Filmavtalets parter är eniga om att det inte finns på kartan att kvinnor skulle kunna få samma möjlighet att producera film som män. Även om man använder sig av den nästan sovjetiska omskrivningen "endera könet". Som att de satt upp en säkerhetsspärr mot att det skulle bli lika många kvinnor som gjorde film i framtiden som det är män nu.

Många är mot kvotering. Tristast är det antagligen för de som känner sig inkvoterade och reducerade till en nyck av politis korrekthet. Likafullt är det det enda man kan göra, om man vill förändra en obalans. Dessutom, när det gäller svensk film, är det ju inte precis så att vi missar en hel räcka fantastiska, uppskattade och/eller lönsamma filmer gjorda av män. Det mesta som görs blir ändå skit. (Så är det för övrigt inom all filmproduktion, från Sovjet till Hollywood. 2 av 10 ok. 1 asbra.). Jag tycker att det finns inget att förlora i att könskvotera filmproduktionen. Men att sätta upp ett mål som 40/60 är förnedrande. 

Under en period arbetade jag som filmkonsulent. Jag könskvoterade 50/50 från dag ett. Att vara filmkonsulent är världens roligaste jobb, också därför att det inte är speciellt svårt. Men man måste vara försiktig. Eftersom man är helt ensam i sina beslut så måste man vara hyfsat medveten om vem man är, var man kommer ifrån, och vilket perspektiv man har. Varje invid är naturligtvis färgad av sina unika erfarenheter och bakgrund. Jag har varit både fattig och rik (och fattig igen), glad och förtvivlad, men jag har alltid varit man.

Det som avgjorde att jag kvoterade var följande historia: Vid intagningarna till Berlins symfoniska orkester hade man länge inte förstått varför det alltid valdes in fler män än kvinnor. Det finns ingen anledning att män skulle vara bättre instrumentalister än kvinnor. De här intagningarna är väldigt speciella eftersom många människor har tränat halva sitt liv för att få en av de få fasta platserna i orkestern. Missar de den så kanske de måste börja om i yrkeslivet. Dessutom så är det ganska lätt, att med en erfaren grupp öron, att kvantifiera spelskicklighet och känsla. Det första man gjorde var att se till att halva uttagningskommittén bestod av kvinnor. Det gjorde ingen skillnad. Det visade sig att även kvinnor som växt upp i det patriarkala samhället valde in män, för att de tyckte att de spelade bättre. För att motverka den fördomen så hängde man upp ett skynke, så att juryn inte såg vilket kön det var på den som provspelade. Men fortfarande så tyckte flertalet i juryn att män spelade bättre än kvinnor.

Då var ett ljushuvud som kom på att provspelningen skedde på en scen där den ansökandes steg hördes tydligt innan de kom fram och satte sig för att spela. Och att både män och kvinnor undermedvetet uppfattade på steget om det var en man eller kvinna. Och lika undermedvetet hade större förtroende för män. Vad man gjorde var att lägga en tjock matta så att stegen inte hördes. Och vips så fick man en bedömning som var könsneutral och hälften av de antagna kom från "endera könet".

Denna historia, som säkert det flesta känner torde ha hört, fick i alla fall mig att förstå hur vi aktivt måste motverka vår programmering. Och medvetet skapa vinklar som kompenserar för vårt inbyggda raster. 

För mig var det självklart att så länge vi utgår från att den stackars publik svensk film har består av lika delar män och kvinnor så ska också  filmerna göras av lika delar.

Jag upplevde inte en enda gång att jag var tvungen att säga nej till något som var oomtvistligt briljant, och som inte blev förverkligat p.g.a. mitt beslut. Det enda problemet kom inne ifrån Filminstitutet. Dels fick jag strikta order om att " du får ta vilka beslut du vill, men du får inte berätta för någon att du kvoterar". Det kunde jag leva med, mest för att var det enda gången jag överhuvudtaget diskuterade beslut med VD. Också kollegor reagerade minst sagt reaktionärt. Men jag har aldrig i mitt liv blivit så tyst som när en kvinnlig kollega irriterat utbrast "klart att du kan kvotera, du jobbar ju med dokumentärfilm. Spelfilm är mycket mer komplicerat."

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.


Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan