”Försök komma på fem av era närmaste vänner som tycker precis som ni om allting. Just det, omöjligt.” (Fd kulturministern Bengt Göransson under det visionära seminariet Samhället och filmkonsten, som hölls i slutet av Göteborg International Film Festival.)

Det är nyttigt och förlösande att fösa samman hela filmbranschen på en och samma plats, med hets och stress, prestationskrav och nervositet i luften – allt i kombination med festmaraton och välfyllda vinglas. Det skapar känslor; aggressioner, passion, utbrott och försoningar – eller upptrappade konflikter. Allt som sägs är naturligtvis inte bra eller ens i närheten av intelligent men att det sägs överhuvudtaget är faktiskt ändå bra! För det är inte farligt att vara oense. Däremot att alltid vara ense.

Filmfestivalen i Göteborg är just över och det blev en samtalets, diskussionernas och debatternas festival i år. Och att den kan få det epitetet säger egentligen mer om hur debattklimatet i den svenska filmvärlden är (läs lågt i tak) än om hur mycket liv i luckan det egentligen var.

Här är några utdrag ur intressanta meningsutbyten jag själv trillade över under elva intensiva dygn. Naturligtvis fanns det oändligt mycket mer, som den livliga debatten om kolonialismperspektivet under Forget Africa-seminariet eller allt snack efter Roy Anderssons SFI- och mediesamhällskritiska invigningstal.

(Observera att citaten, av förklarliga skäl är ungefärliga.)

På Startsladdengalan, om vinnarkortfilmen ”Nudisten” av My Sandström.
– Men frågan är om det är en dokumentär eller om det är fake! Är det en dokumentär så är det ju bra gjort att hitta och komma så nära en sådan huvudperson, men också tur och faktiskt inte helt bra, för hon, huvudpersonen, är ju mentalt instabil – det är att utnyttja någon. Men är det en mokumentär så är det ju genialiskt. Skådespeleriet är ju helt enormt, då är det verkligen en värdig vinnare.

Samma plats, apropå den nya lättillgängliga och billigare filmtekniken.
– Men det kanske inte bara är av godo. Hela tiden pratas det om att alla numera kan berätta en historia. Och det är ju såklart bra. Men det kanske inte bara är bra?..

– Nej, när man kollar på en del film här så känns det mer som en slump att det blev bra eller ok, eller kanske inte så bra om du frågar mig… Det blir som att respekten för hantverket på något sätt gått förlorad, för det är ju ett hantverk att göra film, det är inte bara att råka sätta på en kamera vid rätt tillfälle.

I hotell Rivertons skybar, om SFI-dagen i festivaltältet.
– Typiskt att man missade det. Nu hettar det till. Härligt! Först Roys invigningstal och nu det här. Men – ”slafsigt” – är du säker på det?

– Ja, men det som var mest irriterande var ju diskussionen om kvoteringen, hela genusgrejen och det faktum att kunskapen bara inte fanns, eller att den inte ens ansågs relevant.

– Om man kan prova allt möjligt annat i skarpt läge så är det väl dags att prova kvotering nu då, eller hur?

I festivaltältet under seminariet Samhället och filmkonsten, från panelen (ungefärliga citat):
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth: ”I de här sammanhangen ses ordet kommersiell som ett skällsord, vad det egentligen betyder är ju något som människor vill betala för. Men det ses som fult, fel och föraktligt. Det tycker jag står för ett publikförakt.”

Tomas Axelson, lektor i religionsvetenskap och forskare i film och dess påverkan på publiken: ”Man får inte glömma att även romcoms och polisfilmer inspirerar tittaren till personliga ideal där begrepp som vänskap, solidaritet, offervilja och civilkurage finns med. (…) Både filminstitut och politiker borde vara väldigt intresserade av att filmen är så värderingsproduktiv och meningsskapande. Filmen för ett visuellt offentligt samtal.”

Roy Andersson: ”Vi som gör film får inte glömma bort att vi har ett ansvar, att vi handskas med material som formar en världsbild.”

Cissi Elwin Frenkel: ”Det är en demokratifråga att filmerna blir tillgängliga för många snabbt, det bör inte gå så lång tid mellan biopremiär tills att de finns att se på andra sätt. Därför måste vi hitta snabba och bra lösningar på det här med nedladdning”.

Bengt Göransson: ”När politikerna har som ambition att styra hela världen, då går det åt helvete.”


Det blir spännande att följa den svenska filmen och filmpolitiken, under 2010. Och, förhoppningsvis, debatten. Lyft taket, släpp in lite luft och släpp på prestigen, helt enkelt.

PS. Måste få avsluta med att följa upp min förra krönika om hur vi låter oss förföras av en framgångsmaskin. Häromdagen delades DN:s kulturpris ut – ett pris som instiftades ”för att lyfta fram sådant som lyst upp och inspirerat kulturåret och som vi vill att fler ska ta del av. (…)” . Priset gick till Noomi Rapace för hennes tolkning av Lisbeth Salander i Milleniumtrilogin. Motiveringen börjar så här: ”Noomi Rapaces internationella genombrott saknar motstycke.”

Har absolut inget emot Noomi Rapace, men bara två frågor: Behöver Milleniumtrilogin verkligen lyftas fram så att fler kan ta del av den? Och är det viktigaste med Noomis insats att hennes internationella genombrott saknar motstycke?


Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan