Det kom ett mail i dag. Med avsändare EU, genom ordförandelandet Spanien. Det var en inbjudan till en uppföljning av ett stormöte som jag närvarade vid för ganska exakt ett år sedan i Bryssel. Så här stod det:
”After more than 50 years of cooperation policies, we can today affirm that the process of development of a community is closely intertwined with its culture. The success of any development policy depends on recognizing and considering the principles of cultural diversity.For this reason, we want to take over from the successful Colloquium “Culture and Creativity, vectors for development”, which was organized by the European Commission and the ACP countries (Africa, Caribbean and the Pacific) in April 2009, and resulted on the adoption of the "Brussels Declaration". Spain now proposes to further expand the EU's cultural development cooperation with the organization, together with the European Commission, of an International Seminar in Girona, on the 4th and 5th May 2010.

(…)The Seminar will review experiences reflecting that investing in culture is a way to attain diverse objectives in the fight against poverty, and will analyse a series of programmes and projects that can serve as a collection of "best practices".

Det där Colloquium ”Culture and Creativity, vectors for development” var en ganska märklig tillställning. Där var vi, över 1000 delegater från EU-länderna och APC-länderna, bjudna till Bryssel för att under tre dagar arbeta för att sätta en stämpel på kulturen som en på allvar viktig faktor för utveckling och tillväxt. Vi satt i gigantiska salar och lyssnade på ministrar från olika länder; europeiska, afrikanska och karibiska; och vi satt i mindre grupper och diskuterade på längden och tvären kulturens roll i utvecklingsarbetet; hur vi skulle kunna utöka samarbetet mellan varandra och hur dessa samarbeten skulle kunna bli fruktbara. Allt med utgångspunkt från våra egna respektive erfarenheter. Det hela avslutades sedan med att The Brussels declaration sammanställdes och högtidligt signerades av oss alla (http://www.culture-dev.eu/website.php?rub=documents-colloque&lang=en). Det lät ju, och kändes bitvis, fint och stort alltihopa men den dominerande känslan var ändå att det mest var en seger internt inom EU, för de som internt vurmar för kulturen.

Genomgående under diskussionerna fanns en kritik från de afrikanska och karibiska representanterna mot att det alltid fanns knepiga motkrav när det gällde att få ta del av stöd eller att ingå i samarbeten (och vem ställs inte inför motkrav?, skulle vilken independentfilmare, eller förlåt filmare, som helst i världen här kunna sucka…) och att inget någonsin på det stora hela förändrades.

Efter den första mötesdagen åt jag middag med Gaston Kaboré, prisbelönt regissör och huvudman bakom filmskolan Imagine i Burkina Faso. Gaston berättade om hur han ett antal årtionden tidigare varit i Bryssel med Ousmane Sembène, på ett möte med snarlikt syfte. Då var Gaston den unge arge. Ousmane lät honom sköta snacket och både veteranen och politikerna imponerandes av energin och viljan som genomsyrade den unge adeptens argument. Nu, 2009, höll Gaston märkbart låg profil. Kanske lika mycket för att det var tråkigt att återigen upprepa sig som för att ändå uppmuntra nya röster. För enligt honom så ser tyvärr problematiken hyfsat likadan ut i dag som då.

På Cinemafrica-festivalen i Stockholm, i februari 2010, träffar jag återigen Pedro Pimenta, chef för dokumentärfilmfestivalen Dokanema i Mocambique. Vi deltar i samma panel i ett samtal runt afrikansk film och hur vi ska kunna mötas mer, vi i filmsverige och de i filmafrika.  Han skrattar åt att det är ett år sedan vi sågs i Bryssel och så här i backspegeln åt det absurda slöseriet med pengar. Enligt honom, lite skämtsamt, ett spektakel för att avtacka Louis Michel, EU-kommissionär för utveckling och humanitärt bistånd, som strax därefter lämnade sin post.

Och det blir ju så lätt fel. Nästan alltid när man ska göra något för att sätta fokus på en ”underrepresenterad” grupp. Till årets filmfestival i Rotterdam tog programmedarbetaren Gertjan Zuilhof iniativet till ett projekt som fick namnet Forget Africa, bara det smått kontroversiellt. Syftet var att finna nya vägar att hitta intressant film från Afrika, att vara öppen och omdefiniera sina förutfattade meningar om kontinenten. Parallellt dokumenterades resan av internationella filmare som gav sin syn på de afrikanska länder de besökte.

– Slöseri och mest roligt för de som reste med, kommenterade till exempel Keith Shiri från London Africa Film Festival, i samma panelsamtal på Cinemafrica.

Den filmfond jag arbetar med stödjer filmproduktion i utvecklingsländer. Där blir många förvånade när det inte finns krav på att en del av pengarna måste spenderas i Sverige, annars vanligt i samband med fonder av denna typ. Men då uppstår ett annat problem: En del tycker att det krav som finns, att pengarna ska spenderas i filmarens land eller region, är upprörande. För varför ska de göra sin postproduktion med undermålig utrustning (om det ens finns någon) och riskera att ”förstöra” den film de drömt om i tio år, när det finns bättre möjligheter i Europa? Svår fråga såklart men svaret är nog ganska självklart: Vårt mål är att gagna en uppbyggnad av filminfrastrukturen i de afrikanska länderna. Men vem ska ta på sig pionjärarbetet och ”offra” några filmer på vägen? Det svaret är inte lika självklart.

Till detta kommer att ingen underrepresenterad grupp vill belysas bara i egenskap av detta. Man vill inte vara afrikansk regissör på afrikansk filmfestival, man vill vara regissör (möjligen från ett land, inte en hel kontinent) på filmfestival. Liksom man här hemma inte vill vara kvinnlig regissör på kvinnofilmsfestival. ”We are all somebody else’s Africa” som regissören Raoul Peck från Haiti konstaterar under Cinemafrica. Det stämmer. Men jag tror att arenorna måste till, publiken tillvänjas för att det sedan ska gå att uppnå nästa steg. Det finns trots allt en verklighet där ute, där konkurrensen är enorm och där vårt sätt att se film blir allt mer mallat och inlärt.

Nytt möte i Spanien i maj, alltså. Och politikernas stormöten lär fortsätta på sitt måhända lite självuppfyllande sätt – det är nog en förutsättning. Under tiden önskar jag att de afrikanska länderna inte nödvändigtvis strävar efter att göra samma resa som oss. Inte upprepar samma utvecklingsmönster. Om det nu bara finns en ”riktig” biograf i flera av länderna så bör inte det främsta målet vara att bygga pampiga biografer eller att göra film på 35 mm. Utan i stället utnyttja den nya tekniken och framförallt satsa på den inhemska distributionen och att digitalt utrusta de visningsställen som redan finns, som i dag har på gränsen till ickeexisterande teknik. För filmer att visa finns, produktionen växer. Nollywood i Nigeria, Riverwood och Hugowood som växer fram i Kenya och Mocambique garanterar detta. Självklart håller långtifrån allt högsta klass men quantity gives quality. Och ur denna kvantitet kan guldkornen vaskas fram och omvärldens intresse öka. Förhoppningsvis.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan