Krönikör
Aril Wretblad
Filmfotograf
På meritlistan bland annat samarbete med Josef Fares i filmer som "Jalla! Jalla!", "Kopps" och "Zozo".
Vann en Guldbagge för "Zozo" 2006.
Nu aktuell med "Snabba Cash"
Eftersom nyfikenheten varit stor och frågorna många hade jag önskat att kunna bjuda er på en ännu mer fördjupad jämförelse av de kameror jag skrev om i förra krönikan. På grund av tidsbrist har jag inte haft möjlighet att utföra fler tester men hoppas få tillfälle att återkomma till detta inom en snar framtid.
Canonkamerorna tycks väcka mångas intresse alldeles extra varför jag här tänkte koncentrera mig på dessa istället. Det fullkomligt kryllar av forum och bloggar i ämnet, men här kommer en sammanfattande svensk version för dem som ännu inte hittat till dessa.
Systemkamerorna är i första hand inte konstruerande för att filma med så det finns en hel del att tänka för att nå bästa resultat. Det första man måste göra är att ställa in kameran rätt. Till skillnad från stillbildsfotoläget är kontrast och skärpa uppskruvat i videoläget. Detta måste motverkas för att få med mesta och bästa möjliga bildinformation från inspelningsplats.
Funktionen "picture style" är svaret på det problemet. Man kan till exempel programmera egna inställningar direkt i kameran alternativt använda ett program som heter "Picture Style Editor" som går att ladda ner alldeles gratis på Canons egen website. En mängd färdiga picture styles finns också som nedladdningsbara på nätet, till exempel de här välrefererade stilarna:
http://www.crnkovic.org/video/picture_styles.zipCanon har utvecklat kameror i många, många år och har med sitt spetsade öra mot marknaden kommit långt med tekniken. Deras färgåtergivning är till att börja med väldigt bra. Faktiskt en av de bästa jag sett i digitala sammanhang, framför allt på hudtoner. Min rekommendation är att inte hålla på och experimentera med kurvorna i Picture Style Editorn, utan istället göra en egen variant direkt i kameran med utgångspunkt från den stil som heter "neutral". Dra ner skärpa i botten, kontrast tre steg samt färgmättnad två steg. Då får man en mjuk och fin bild med stor latitud.
Som ett ytterligare steg finns "Highlite tone priority" i menyn C.FnII: Image. Funktionen justerar ASA-talet till att trycka in ett extra steg högdagerinformation i toppen och skapar på så sätt en filmlik kurva. Priset man får betala är något mer brus i lågdagrar. Den här funktionen ska man vara lite extra försiktig med på 7D:n då den redan från början är just lite brusigare än 5D:n.
Vitbalans och exponering måste man vara extra noga med då bildkompressionen bara tillåter mindre justeringar av bilden. Exponera så ljust det går utan att signalen klipper i viktiga detaljer. Vitbalansera korrekt eftersom en skev balans minskar det dynamiska omfånget och det klipper snabbare i någon av färgkanalerna.
För att få bra kontroll på exponeringen och samtidigt få bättre ergonomi är det en god idé att koppla in en extern monitor med möjlighet att visa exponeringen genom false colours eller waveform. I senaste firmwareuppgraderingen för 5D:n har kameran fått visning av rgb histogram i live view läget. 7D:n saknar fortfarande denna ytterst smarta funktion.
Ryktet gör också gällande att man endast ska filma på jämna ASA-tal eftersom alla andra lägen kombineras med elektronisk gain. Jag har inte testat detta själv, men det är väl värt att ta i akt ändå. För bästa signal vill man helst hålla sig på 100ASA då komprimeringen får mindre att jobba med när bruset är minimalt. Signalen mår också bra av rena, mindre komplexa bilder där man lägger partier i ofokus. Att blända nära f1.4 är närmast att betrakta som ett normaltillstånd.
Detta ställer extra krav på att kunna kontrollera skärpan precist. Kameran och objektiven är inte på något sätt skapade för att dra skärpa i en rörlig tagning, knappt heller för att manuellt ställa fokus vid stillbildsfoto. Här är det autofokus som helt klart prioriterats. Objektivens skärpeskalor är därför väldigt korta från närgräns till oändligt. Det gör det närmast omöjligt att dra fokus. Använder man Canonoptik gör man bäst i att satsa på de fasta gluggarna i L-serien. Zeiss har gjort en serie optik med Canonfattning som har en ordentlig skärpering med skön tröghet, men de går bara ner till f2.0 och det är stor skillnad mot f1.4.
Numera finns dessutom mängder av tillbehör för att skaffa sig kontroll över situationen som till exempel system med släde, stöttestänger, handtag, mattebox och skärpedragningsenhet med tillhörande kuggar att fästa på objektiven. Problemet med kuggarna är att skärperingarna på canongluggarna glider vilket gör att man väldigt lätt att tappa sina skalor. Systemen tenderar dessutom att vara väldigt rangliga med miljoner små skruvar och justeringsmöjligheter för att passa alla möjliga olika varianter av objektiv. Det gör dem svårarbetade. Även om systemen ser bra ut och löser en del problem skapar de också nya. Inte helt optimalt rent handhavandemässigt med andra ord.
Det absolut bästa alternativet är de ombyggda kamerorna med PL-fattning. Då kan man köra vilken PL-optik som helst och alla välbeprövade filmtillbehör passar. Filmoptik är också bygda för att matcha varandra i återgivning genom respektive serier. Noggranna, tydliga och långa skärpeskalor. Zoomarna har samma skärpeläge och återgivning genom hela omfånget.
Kameran blir förstås större, tyngre och klumpigare, men det positiva är att man får kontroll över situationen. Det är alltid bäst när tekniken inte är en begränsning. Behöver man göra kameran mer kompakt är det bara att strippa bort alla tillbehör och dra fokus direkt på gluggen vilket ändå är ett bättre läge än med stillbildsoptik.
Eftersom sensorerna är otroligt högupplösta använder kamerorna endast varannan bildlinje då de genererar filmfilerna och på det sätt som en CMOS sensor är uppbyggd kan det bli rätt stora hopp mellan färgpixlarna. Därför är kamerorna väldigt känsliga för moiré, framför allt i färgkanalerna där regnbågseffekter gärna uppträder. Rolling shutter är ett annat problem CMOS sensorer. Sensorn sparar helbilder genom att scanna av sensorn horisontellt eller vertikalt. Detta kan skapa en hel del märkliga fenomen vid kraftiga rörelser och kamerablixtar.
Det sägs att 5D är aningen sämre på hantera problemen ovan än 7D medan 550D skall vara snäppet bättre än 7D. Det är inte något jag testat så det kan jag själv inte gå i god för. Klart är i alla fall att med nya kretsar och ny programvara blir kamerorna bättre och bättre, så kanske ligger det sanning i påståendet. Då jag testade 5D med Canon L-optik mot 7D PL med Zeiss HS optik (inte speciellt rättvist) tyckte jag mig inte se några anmärkningsvärda skillnader.
5D:s sensoryta är jämförbar med negativytan i Vistavision 8/35 och har en bitrate på ca 43,5Mbps MPEG-4 (med firmware 2.0.4, innan dess var den ca 38Mbps) medan 7D:s sensoryta är jämförbar med negativytan i Super 35 och har en bitrate på ca 47Mbps MPEG-4. Som jämförelse har t ex HDV en bittrare på 25Mbps MPEG-2. 5D har däremot mindre brus än både 7D och 550D eftersom den har större sensor med större pixelstorlek. Pixelmängden är en avvägning, ju fler pixlar och ju mindre sensor desto mer brus och vice versa.
Att filma mot chroma är inte det bästa. Måste man så är det grönt som är att föredra då det är minst brus i den kanalen. På 7D kan man med ett specialprogram få okomprimerad 1080P signal ut från HDMI porten och då går det faktiskt riktigt bra. 5D:n har däremot bara 480P hårdvarumässigt på HDMI porten så där är inte detsamma möjligt. Däremot är den röda punkt som visar att kameran är i rec-läge inbränd i signalen och måste målas bort i post. Det går ganska enkelt om man samtidigt spelar in på korten som man spelar in signalen från HDMI-porten.
H.246 kodeken i HD är svåruppspelad och kräver enorm beräkningskraft av datorn. Filuppbyggnaden är väldigt komplex med långa GOP:ar och kraftig komprimering. Inte på något sätt idealisk för redigering och färgkorrigering. Konvertering av filerna är alltså nödvändig innan man påbörjar klippning av materialet. Det första man bör göra för att få bästa filstöd är att uppgradera till Snow Leopard samt Final Cut Studio 3. Därefter kan man använda Compressor för att konvertera till ProRes eller ProRes HQ. Compressor är dock långsamt och buggigt. Nyligen kom det en plugin till FCP som konverterar materialet automatsik då man importerar H.264 filer. Det verkar fungera bättre och smidigare än Compressor.
Ett annat väldigt bra alternativ är att använda sig av gratisprogrammet MPEG Streamclip, ett snabbt, lättöverskådligt och smidigt program. Det går att konvertera till en mängd olika format, men rekommendationen är ProRes 422 då ProRes kodeken kräver minimalt med processorkraft, är uppbyggd av enbart av I-frames och håller kvalitetsmässigt en nivå jämförbar med online format.
Efter färdig online och färgkorrigering måste man som avslutning på verket rendera på skärpa som kompensation för att man minimerat skärpa och minskat kontrasten i "picture style".
Nåväl, det var några få men väl så användbara tips för att få stillbildkameran att prestera bra rörligt material.
Slit dem med hälsan.
Mer läsning:
2010-04-29 Aril Wretblad