Detta är ingen krönika i dess rätta bemärkelse utan snarare en ganska "nördig" utvärdering av ett nyligen utfört kameratest med några övergripande och inte så vetenskapliga konklusioner. De som förväntar sig just en krönika kan med andra ord sluta läsa nu.

Det har kommit en hel del kamerauppgraderingar senaste tiden och mycket nytt står för dörren till lansering framöver. Att filma med små DSLR-kameror är lite av den nya flugan. Canon har lanserat EOS 7D med filmmöjligheter i HD och nyligen har även EOS 5D mark II fått en firmwareuppdatering med möjlighet till inspelning i 24 och 25fps.

ARRI, Sony och RED kontrar med nya kameror som kommer att var mindre, lättare och ha betydligt snabbare uppstartstider. De kommer att vara moduluppbyggda för att kunna utrustas efter behov, vara enkla att uppgradera och så framtidssäkra det bara går med dagens utvecklingstakt. Sony har kommit med en lillebror till F35, SRW-9000. ARRI följer upp D21 med den nya kameramodellen Alexa, som under året släpps i tre i olika tappningar. RED kontrar med två nya kameramodeller inom ett år, Epic och Scarlet, men alldeles nyligen har de lanserat en uppgradering av bildsensorn till RED ONE - Mysterium X. Samma sensor som kommer att sitta i Epic framöver.

Har DSLR på allvar blivit något att räkna med även som filmkamera? Hur pass stort hot mot den tyngre klassen HD-kameror är de egentligen? Är den nya sensorn i RED MX så vass som man vill göra gällande? Dags för ett test. Jag har testat RED M (gamla RED ONE), RED MX (RED ONE med nya sensorn), Canon EOS D5 mark II, Canon EOS D7 ombyggd till PL-fattning, ARRI D21 och Aaton Penelope 2 perf 16:9 och ställt dem mot varandra.

När jag skriver det här har jag ännu inte hunnit jämföra allt material. D21 och 35mm finns till exempel inte alls representerat. Materialet jag hittills kontrollerat är endast synat på min MacBook Pro. RED-filerna har jag justerat i RedCine-X och Canonfilerna i Color. För en mer exakt och rättvis jämförelse måste alla format in på samma tidslina in i en riktig ljussättningssvit. Det kan inte nog understrykas. Det här är alltså några första intryck jämförandes RED och Canon.

När alla kameror står uppställda märker vi att de genererar ganska likartade bilder. De verkar närmast klara samma latitud, kontraster och färgnyanser. Imponerande! Men det är bedrägligt att jämföra bilder med små monitorer.

CANON EOS D5 mark II och EOS D7
Vi spelar in rakt ner på korten i 1920x1080 25fps. D5:an och D7:an verkar leverera närmast identisk bildkvalitet. På D5:an kör vi Canon L optik och D7:an med PL-fattning kör vi Zeiss HS optik så den levererar därav en något mjukare känsla. När man spelar upp bilderna från Canons kameror i en lite större skärm märks ett brus i lågdagrarna, framför allt den röda kanalen. Pixellinjehalveringen gör att bilden dessvärre inte heller ser helt skarp ut i 1080p i jämförelse med RED. Halveringen medför också att kamerorna är lite mer känsliga för moiré samt att raka linjer tenderar att blir en smula hackiga. Kamerans bildkomprimering jobbar mycket finare i täta bilder med mycket oskärpa vilket talar för att man bör undvika för vida bilder och för mycket detaljer.

Färgmättnaden har en tendens att variera kraftigt med exponeringen. Ju högre exponering desto mer färg och vice versa. Beroende på hur bilden ser ut måste man vara väldigt noggrann med exponeringen. Att underexponera för att rädda högdagrarna är inte att rekommendera. Brus och begränsningar i färgåtergivningen gör sig snabbt påminda när man försöker matcha upp likadana bilder med olika exponering. Bilden ”krackelerar” väldigt snabbt på grund av den hårda komprimeringen. Materialet tål att justeras rätt från knappt ett steg över- till ett halvt under.

Kameran tål däremot höga ASA-tal och teoretiskt kan man gå upp rätt högt, men om man inte vill få för mycket brus bör man nog sätta en gräns runt 800ASA. Signalen spelas in i 4:2:1, men för att ge kamerorna någon rättvisa mot de andra formaten måste de rekonstrueras till 4:4:4 vilket man åstadkommer i post. Förhoppningsvis kan det bidra till att minska bruset i färgkanalen i lågdagrarna och ger en mer stabil signal som tål mer bildmanupilation i efterbearbetningen. Återstår som sagt att se.

RED M och MX
Vi kör 4k16:9 25fps och UP gluggar. Eftersom 320ASA har varit något av ett riktläge, även om det inte riktigt visade sig stämma, när RED kom till världen ställer vi in kamerorna på det värdet. Det första man märker är att MX:en är ett steg ljusstarkare med exakt samma inställningar. Väldigt intressant, speciellt som det gör att kameran stämmer med ljusmätaren. MX:en jobbar också mycket finare i de högsta högdagrarna. Övergången till vitt går väldigt mjukt och fint till skillnad från M:en som har en förhöjning i färgmättnaden precis innan det klipper, vilket känns forcerat och onaturligt. Som ytterligare bonus kan man med gott samvete skruva upp känsligheten till 800ASA. Beroende på slutformat bör man kanske inte pressa ASA:t högre än 1000. Signalen ser förvisso relativt stabil och fin ut även vid högre ASA-tal. Gillar man korn kan man nog sträcka sig uppåt 2000ASA.

Jag kunde utan svårighet matcha upp en bild på ett ansikte med olika exponeringar från -3 steg till +2 steg. Motsvarande resultat för gamla sensorn fick jag till -1 steg till +1.5. Det som händer med signalen när man justerar ASA-talet uppåt och neråt är inte helt olikt filmen, det är minimalt med brus vid lägre värden och det brusar mer och mer ju högre man går. Men på en viktig punkt skiljer det sig. Ju lägre ASA desto mer dynamik och nyansering förlorar man i högdagrarna. Under 320ASA märker man det tydligt. Färgmättnaden sjunker också något. 

Vid högre ASA-tal vinner man istället mer dynamik i högdagrarna. Jag kan inte se att det omvända sker för dynamiken i lågdagrarna, utan de verkar förhålla sig relativt konstanta. Mellan 320-800ASA ser dock signalen i det närmaste identisk ut. En ungefärlig motsvarighet till det ligger gamla sensorn på ett intervall om 200-400ASA (och då alltså dessutom 1 steg ljussvagare). 
Enkelt kan man säga att ju lägre kontraster man har i bild, som till exempel en mulen dag, desto lägre ASA kan man köra kameran i och vinna en renare signal. Är det soligt får man göra tvärtom. Lite bakvänt.

RED har med den nya sensorn och firmware build 30 släppt sin tredje färgrymd sedan starten - REDcolor. Det är stor skillnad när man jämför den med den första färgrymden, Camera RGB, som var nästintill monokrom. RED har nu kommit upp i en klass som är jämförbar med hur vi är vana med hur en kamera ska registrera färg. En ny funktion har också tillkommit, FLUT Control. Den ser till att samla upp högdagrarna på ett mjukt sätt istället för att bara klippa. Den här mjuka fjädrande bearbetningen av högdagrarna gör att de följer med följsamt och naturligt då man justerar ljuset upp och ner.

Jag har kanske en lite tokig idé om att jag ska kunna använda mig av min 5D:a till att ta närbilder och abstrakta bilder som ska kunna gå att klippa ihop med RED och 35mm. Det skulle ju vara som en dröm. Kanske kan det gå då signalen ändå är ganska ren i jämförelse med hur filmbilder brukar se ut. Ett renderat lager filmkorn kommer förhoppningsvis att ge en liknande känsla och dessutom lägga sig som ett filter över och sudda bort komprimeringsartefakter. Frågan är bara om upplösningen i signalen räcker till för att göra bilden är skarp nog. Allt beror ju på hur man tänker sig att det ska se ut i slutändan och var det ska visas.

Jag vet, den som surfat runt på internet tänker att det går. Jag har sett alla filmer, men man ska komma ihåg att det är filmer som komprimerats för nätet. Jag tänker i nivån att det ska matcha 200ASA 35mm film som man inte dragit och processat nämnvärt i och att det ska visas på bio.

Det ska bli intressant att prova runt i en riktig ljussättningssvit!

Jag tycker så här långt att bildkvaliteten Canonkamerorna genererar har en bit kvar till att kännas godtagbar och är långt ifrån ett hot mot större HD kameror. Jämfört med RED är det stor skillnad. Man får fortfarande bra valuta för de pengar man lägger på de tyngre systemen. RED MX håller vad den utlovar även om man kanske inte rate:ar den 800ASA som standard.

Om intresse finns återkommer jag kanske med mer fördjupande jämförelser och provbilder i nästa krönika. 

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan