Den kanske enskilt viktigaste frågan just nu för vår branschs framtid är hur våra politiker agerar när de nu fått in alla remissvar på den senaste filmutredningen: Vägval för filmen; SOU 209:73.

Man kan hoppas att de för en gång skull tar filmpolitiken till sitt hjärta och agerar, och det fort, även om det är valår.
De flesta remissinstanser är överens om att det behövs mer pengar till filmen vilket är glädjande, men om det ska bli ett statligt filmavtal, en ny kompromiss av 1963 års konstruktion eller en filmlag är man inte överens. Det mest självklara valet borde vara en filmlag där alla som tjänar pengar på att distribuera film tillsammans med staten finansierar filmpolitiken. Enkelt och tydligt. Så är det ibland annat i Frankrike och Polen.

Över 50 remissinstanser har fått möjligheten att ge sin åsikt till filmutredningen: de flesta gav någon form av konkret respons, andra som inte blev inbjudna har svarat ändå. I allt en givande läsning som fler borde läsa, än de tjänstemän på kulturdepartementet som kommer att plöja dessa svar.

Svenska Filminstitutet skriver: Vi delar Filmutredningens uppfattning om inriktningen på de framtida insatserna för filmen, med behov av en modernisering och med kvalitet och förnyelse som ledstjärnor.

Likt SFI innehåller de flesta remissvar ordet kvalitet och jag blir frustrerad varje gång man slösar med detta ord då det inte betyder något utan att ge det en riktning. Men efter att ha bläddrat igenom SAO och sökt på internet kan jag få fram följande definition: Kvalitet innebär att uppfylla eller helst överträffa kundernas krav, behov och förväntningar. Om det är vad alla remissvar syftar på är jag ening med dem, men tyvärr tror jag inte så är fallet. Och frågan är varför ALLA filmer inte kan rymmas under det svenska filmtaket? Där alla har sin smak och respektera andras! Men där ingen utesluts eller blir sedd som apart bara för att man gillar en viss genre.

Västra Götalandsregionen skriver: Vi är inte säkra på att de senaste årens stödpolicy där färre filmprojekt ges större stöd är till gagn för svensk film. Tvärtom har en rad av de filmer som varit konstnärligt nyskapande de senaste åren gjorts med relativt små budgetar.
Intressant frågeställning som jag också skulle vilja få svar på, och fördjupa mig kring.  Kanske vet vi svaret om några år då underlaget än så länge är för klent.

Biografägarna (undertecknad av SF Bios VD) skriver: Men genom att, som utredningen föreslår, slopa kravet om att långfilmer som beviljats stöd ska visas på biograf undergrävs biografens roll och hela den svenska filmbranschen skadas.
Jag vet inte hur många som håller med biografägarna om detta, men om de nu menar allvar med sin inlaga så bör de skapa utrymme så att ALLA svenska filmer som måste visas på biograf får en rimlig chans att nå en publik. Idag finns det svenska filmer som nekas plats på biografen av biografägarna, för biografägarna kan väl inte mena att de ensamt ska bestämma vilka filmer som skall visas på en biograf, och å ena sidan kräva biografdistribution, å andra sidan neka om det passar dem!

Jag stöder absolut alternativ distribution av film där jag inte på något sätt utesluter en biografdistribution, analog och/eller digital. Var film har sin unika möjlighet att hitta sin väg till publiken och man får inte glömma att det är dyrt att sätta upp en film på en biograf och ibland kan det vara bättre att använda de pengarna på annat visningsfönster.

Om detta skriver även Konkurrensverket: Det nuvarande filmavtalets krav på biograflansering har kritiserats för att försvåra finansiering och begränsa produktion och lanseringen av film som kunde ha nått en publik via andra visningsfönster. Detta särskilt med hänsyn till att koncentrationen på den svenska biografmarknaden är hög. Vid försvårad finansiering och ökade investeringsrisker minskar produktionen vilket kan leda till minskad konkurrens och ett utarmat filmutbud. Konkurrensverket har uttryckt oro för detta i samband med prövningen av SF Bio AB:s förvärv av Sandrew-Metronome Sverige AB 2004/2005. Konkurrensverket tillstyrker därför utredningens förslag att förhandsstöd ska kunna ges till filmer utan nuvarande krav på biografpremiär och biografexponering.

WIFT skriver i sitt svar: Wift hävdar med självklarhet att kvinnors deltagande i den svenska filmmiljön är lika med kvalitet. Publikens upplevelse berikas av att möta och ta del av både kvinnors och mäns erfarenhetsvärldar. För att få till stånd en långsiktigt och systematisk förändring krävs radikalare och mer kraftfulla åtgärder som t.ex. riktade ekonomiska satsningar, uppföljningar och ett pedagogiskt arbete bland de stora filmbolagen och dess producenter.

Att branschen så snart det är möjligt ska nå en långsiktig och systematisk förändring för att nå en jämnare könsfördelning är jag med på till 100 procent. Men vi får inte glömma att branschen inte bara ska nå en jämn könsfördelning hos producenter, regissörer och manusförfattare. Det är att förminska alla filmarbetares arbetsinsatser och glömma bort alla de yrken som är lika viktiga för en films tillblivelse som ovan nämnda. En mer könsneutral arbetsplats i allmänhet är att eftersträva då det finns många mycket mer könspolariserade yrkesfunktioner, åt båda håll, än producent, regi och manus.

Konstnärsnämnden har en intressant kunskap som gått mig förbi: Kvinnor är generellt "överrepresenterade" inom kortfilmen och dokumentärfilmen, analogt med underrepresentationen inom spelfilmen. Konstnärsnämnden, som främst fördelar projektmedel till kort- och dokumentärfilm samt animation, har inga problem, vare sig kvalitetsmässigt eller numerärt, att fördela medlen jämställt. I nämndens inkomstundersökning, publicerad 2009 finns ett underlag av 1 150 personer med yrkesbeteckningen filmare varav 41 % var kvinnor och 59 % män. Studien visar även att skillnaderna i inkomst mellan kvinnor och män inom filmområdet är mycket små.
Skrämmande läsning då jag på allvar undrar var alla dessa kvinnor tar vägen?

Väldigt sällan, eller aldrig pratas det om våra filmarbetares och skådespelares villkor och producentens ansvar som arbetsgivare, och inte heller i remissvaren eller i "Vägval för filmen". Man brukar prata om mogna eller omogna branscher och tyvärr så tillhör vi det förstnämnda, trots att vi gjort film i Sverige i nästan hundra år. Men när vi ändå håller på att kämpa för mer pengar till filmerna och jämlikare könsfördelning etc. så låt oss även höja kompetensen i bransch i stort.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan