På norska finns ett uttryck som sammanfattar sommarsäsongens torftiga nyhetsrapporteringar; ”agurknytt” heter det. Alltså gurk-nyheter med andra ord, vattning, innehållslös, lagom ljummen nyhetsrapportering. Jag hade aldrig ägnat detta en tanke tills en diskussion i vårt kjempehyggelige grannland gav mig en tankeställare: visst händer hemskheter och härligheter på sommaren också, visst sjutton svämmar det över och ingås kungliga äktenskap på sommaren också, men det är som om sommarens nyheter liksom anpassas efter semestermentaliteten, rubrikerna skriker inte lika högt och framsidorna pryds mestadels av vädergudarnas senaste spådomar. Och varför är det så? Är det sommarvikarierna som saknar den luttrade reporterns skärpa? Är det semesterfirarnas efterfrågan som skapar en något ”snällare” rapportering? Eller händer det helt enkelt inte lika mycket nu när sol och varmare temperaturer sänker axlarna ett par hack; slappnar vår del av världen av lite extra under sommaren, blir allt kanske lite bättre?

En ganska oviktig undring och totalbanal betraktelse kan man tycka, tills jag drog en parallell till min egen bransch.

Jag har ”vuxit upp” i en filmbransch där en sommarpremiär var lika med döden. Blev filmen inte bra nog, eller fick nog good will från distributörer och finansiärer, eller troddes kunna överleva bland  höstens vinterns och vårens stora premiärer, ja då gömdes den enkelt bort med en liten trevlig och förbisedd sommarpremiär som obemärkt kunde försvinna mellan midsommarstänger och kräftskivor. För vem gick på bio på sommaren?

Jag känner inte till den strategiska strukturen bakom filmpremiärernas planläggning, men vet bestämt att jag själv aldrig medverkat i en film som haft premiär mellan juni och augusti. Tills nu. Plötsligt har det hänt nåt. ”Folk har börjat gå på bio på sommaren” fick jag höra i våras, när både ”För Kärleken”, och ”Bröderna Karlsson” fick premiärdatum mitt i industrisemestern.

Va? Tydligen har ”folk” gjort detsamma i Danmark också, för samma fenomen anas härnede också, plötsligt är det inte bara de stora kioskvältarna från the land of opportunities som blir betrodda av sommarpubliken, nä nu dundrar überheta potatisen ”Armadillo” in på biografen lagom till skolavslutningen, med en pr-smart skjuts från succén i Cannes, medan megastora Twilight-uppföljaren får vänta till i höst. Va? Hur blev det så? Har det tidigare bara varit svenska/skandinaviska filmer publiken valt bort under sommaren? Eller gör vi plötsligt lika mycket bra film på vintern som på sommaren, så att premiärerna måste fördelas därefter också?

Som sagt ingen världsomvälvande filmfilosofi, men intressant nog för att jag skulle studsa lite när min väninna som jobbar som filmkritiker sa nåt i stil med ” nu när finanskrisen tydligt känns i den amerikanska filmindustrin, märks detta också på sommarens premiärer”. Och mycket riktigt, vid närmare titt på årets sommarpremiärer, saknades faktiskt de givna titlarna. Det bidde ingen Spidey 4 i sommar, det bidde en Armadillo. Wow liksom!

Så om vi tidigare lidit en ”filmbranschens agurk-nytt”, ser det nu ut som om det filmens tunga artilleri  börjat rulla in som ett skönt alternativ till snapsvisorna. Åtminstone om man ska tro min väninna kritikern, och de ansvariga för just detta års sommarpremiärer.

Eller, återstår att se - jag håller tummarna och väntar spänt på resultatet; ska mina egna gurkor ute i växthuset vinna slaget över ”För Kärleken” och ”Bröderna Karlsson”?

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan