2009 blev ett så kallat rekordår för svensk film, aldrig förr har så många biobiljetter sålts, och till och med dokumentärfilmerna fick ett ordentligt uppsving i publikantal. Naturligt nog bidrog Millennium-filmerna till kassasuccén, men generellt talades vid årets slut om en stadigt uppåtpekande kurva. Statistiskt sett verkar det också stämma, vilket för en branschutomstående kanske tycks som en självklarhet; det är väl självklart att i en kapitalistisk bransch förvänta och arbeta för tillväxt och ökade intäkter.

Bruttointäkterna för biljettförsäljningen rapporterades ha ökat med 22 procent, intäkter som sedan delas mellan biografägare och distributörer, vilket alltså till viss del återvänder till nya produktioner.

Eller vänta nu, gör de det? Ser vi samtidigt ett uppsving i produktionsbudgetar och löner? Står det överhuvudtaget i relation till varandra?

Här i Danmark råder nämligen kris, och nu talar jag inte om statistisk kris utan om verklig vardagskris. Ja, och inte vardagskrisen som rapporteras från Cannes idag; Zentropas berömda och likaledes galna Croisette-partaj är inställt på grund av finanskris, utan arbetsmarknadskris.

Som detta; min gode vän steadicam-operatören har haft ”förmånen” att jobba tio dagar de senaste fem månaderna. TIO DAGAR. På filmbranschens fredagsöl som anordnas här i Köpenhamn talar fler och fler om desperation och dagisvikariat. Och för de som har turen att få jobba, märks ett ras i  lönenivåer. Yes, you heard me, för plötsligt är det faktiskt så ont om jobb att man helt enkelt får vara glad om man får vara med.

Ett av storbolagen här i stan kör en stenhård och icke förhandlingsbar ”lika för alla”- lön, vilket i och för sig är en sympatisk tanke, om det inte varit för att denna lika för alla-lön ligger på HÄLFTEN av vad folk tjänade för ett par år sen.  Hälften.

I finanskrisens spår hör man om anställda i andra branscher som går med på 5-10 procentiga lönesänkningar för att få behålla jobben, och solidaritetsambitionen är hög bland toppchefer och direktörer som på några håll även de sänker sina löner. Rädda det som räddas kan liksom, tillsammans kan vi få ekonomin att fungera igen. Men inte i någon annan bransch hör jag om samma oproportionerliga matematikstycke, som i den svensk-danska filmbranschen. Hur kan en bransch visa en sådan guldkurva i samlade intäkter, och samtidigt minska anställningar och löner i samma takt? Finns någon kulturekonom som kan förklara detta?

Nivåerna varierar mellan Danmark och Sverige, men gemensam nämnare verkar vara att de sjunker för den vanliga filmarbetaren.

I IT-branschen, som här i Danmark drabbats hårt av finanskrisen, följer de som haft turen att behålla jobben ändå en uppåtstigande lönekurva; igen en naturlig konjunkturväg inom växande marknader.

Så varför gör de inte det i vår bransch? Kanske går de ökande intäkterna till mer påkostade projekt? En sci-fi film kanske? Nej just det, läs Ulf Malmros gästkrönika här på filmnyheterna och häpna - ”det är nästan omöjligt att finansiera sådan film”.

Jaha, men vart går då dessa svensk films extra intäkter? Ja för det kan ju såklart inte kallas överskott inom skandinavisk film, vi hade inte överlevt utan statsstöd, men ändå - ”ökade intäkter” sa de ju?

Med de senaste årens ökade samproduktioner mellan de skandinaviska länderna, har man ibland sett lösningen i detta, finns inte jobb här så kanske det finns där, men till och med denna möjlighet verkar svika för tillfället; jag hörde just om den danskbosatta inspelningsledaren som var tvungen att tacka nej till ett längre kontrakt i Sverige, trots att inget annat jobb fanns, på grund av att den svenska lönen knappt skulle täcka vardagsbudgeten. Och jodå, självklart kostar allt mer i Danmark, men efter mitt senaste halvår i Norge förhandlar jag personligen hundra gånger hellre en norsk lön än en svensk, och de danska är ju inte ens till förhandling längre!

Vi är duktiga på arbetsregler och fackfrågor, men hur vore det med en regelrätt lönediskussion på bordet? I en bransch med så varierade yrkesgrupper, arbetsuppgifter och statusnivåer är det självklart en omöjlighet att komma fram till enhetlighet, men trots att A-fotografen tjänar tio gånger mer än el-asset, vore det väl ändå intressant att lufta idén om en, åtminstone, framåtriktad löneutveckling?

Några enstaka lönenivåer kommer alltid vara beroende på hipster-faktorn, one day you´re hot (=tjänar bra), the next you´re not (=tjänar mindre), men för de flesta ligger lönekurvan ganska stadigt och puttrar på, normalt sett vill säga, för som sagt, something must be rotten in swedmark, när utvecklingen plötsligt går bakåt.

Synd på den svenska produktionen som kunde fått en inspelningsledare av rang, och en produktion som höll tidsplanen med en glad regissör - synd att missa en sån chans på grund av ynkliga tusenlappar. Ynkliga mot bakgrund av ”rekordåret för svensk film”, men livsviktiga för en filmarbetare med barn och hushåll att se efter.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan