Så är det valår, och trots vargavinter och iskyla verkar kulturdebatten gått varm redan under årets första månader och indikerar förhoppningsvis en fortsatt spännande kulturpolitisk höst. Diskriminerings-enkäten, debatterna under Göteborgs filmfestival, diskussionerna kring den ifrågasatta filmdistributionen och kommersialismen versus kvalitetsfilmen. Det faktum att musikbranschens hetsiga nedladdningsdebatt avstannat något i takt med stigande försäljningstal på grund av nya distributionsmodeller borde rimligtvis leda till en liknande utveckling på filmområdet. Och fastän det verkar ta tid kan man ju i alla fall hoppas att detta, just i år, är ämnen som kommer gå heta i maktens korridorer.

I en debattartikel på Filmnyheterna i början av februari formulerade ordföranden för Teaterförbundet, Dramatikerförbundet och Sveriges Filmregissörer, en möjlig handlingsplan för en ny filmpolitik. I grunden för denna handlingsplan kunde vi läsa om ett statligt huvudansvar, ”för att konstnärligt värdefull film kan produceras och distribueras utan kommersiell hänsyn”, något som ekade vidare i kommentarfältet som en diskussion rörande kommersiell kontra konstnärlig film.

Men handlade inte frågan egentligen om huruvida staten överhuvudtaget ska ha huvudansvaret för ett nyanserat filmklimat? Eller rättare; ska staten vara huvudansvarig för att ge folket bred, smal, kort och lång filmkonst?

Och har inte denna frågeställning egentligen med ett djupare fenomen att göra, nämligen avpolitiseringen av filmkulturen? Ett växande vi- och dom-fenomen mellan politiker och kulturutövare, politiker och befolkning? Staten, vem var det nu igen?

I dagarna har vi kunnat läsa om hur flera politiska partier kämpar med sin fortlevnad på grund av minskande medlemsantal, och överlever genom statligt stöd, och igen anas ett minskat politiskt engagemang hos befolkningen. Om vi som befolkning tappar politiskt engagemang, hur ska filmpolitiken då bli en fråga som gäller alla? Om vi som befolkning inte längre upplever staten som en förlängning av oss själva och våra egna behov och beslut, vad betyder det för den demokratiska grundtanken?

Tanken är svindlande, men inte desto mindre verklig; hur många känner du som lever ett politiskt medvetet och aktivt liv? Och vad gör i så fall Sverige till ett mer demokratiskt samhälle än de diktaturer vi så ofta höjer oss över?

I debattens och krönikans format tillåter jag mig att låta tanken bli lite väl dramatisk, men sitter ändå på andra sidan sundet (red.anm. Köpenhamn) och reflekterar över hur filmrelaterade debatter här ofta får huvudrubriker på de stora dagstidningarnas första sidor. Nej, inte kulturdelens förstasida; huvuddelens förstasida. Som en viktig samhällelig politisk fråga, utan att reduceras till kultursidorna - nej, snarare genom att upphöjas till en nationell angelägenhet!

Förvånas ofta över hur frispråkig och orädd debatten förs, som nyligen då Zentropas fortlevnad diskuterades, eller som när regeringen för ett par år sedan införde en ”kulturkanon”, som genast blev utskälld och nedröstad av de nykanoniserade konstnärerna, musikerna och filmskaparna. Debatten som följde var underbar. Lars von Trier offentliggjorde en video av sig själv med kommentaren ”tack för kanonen som nationaliserade kulturen”, varvid han sedan klippte ut det vita korset ur dannebrog-flaggan, sydde en ny av de röda fälten och hissade den nya flaggen med orden ”Kultivera Nationen”.

Kaxigt? Jo, visserligen var det von Trier, men fler och mindre radikala röster hördes sjunga samma sång; här vägrade man upphöjas på piedestaler, elitiseras eller särskiljas, inte på grund av den djupt rotade jantelagen utan i ett raseri som argumenterade för kultur åt alla.

Alltså igen, hur ge folket del av ett kulturellt tvärsnitt?

Och det är just här min tanke stannar; om vi nu som befolkning kände större delaktighet i politiken, kulturell eller icke, skulle vi då föra diskussionerna på ett annat plan? Skulle den berömda svenska försiktigheten lossna lite, och skulle vi få till en mer frispråkig, öppen, ärlig och konstruktiv debatt? Och skulle därmed folket, vi alla, få ta del av detta och engageras, entusiasmeras, av förstasidornas kulturdebatt, istället för att luska rätt på den bland forum för redan invigda, likt det jag själv just nu skriver i?

Jag hör ofta skojiga kommentarer om de burdusa danskarna, om hur aggressiva de kan vara i förhandlingar, hur hetsig och oförskämd tonen kan vara i diskussionerna, om hur de demonstrerar så fort nåt är på tok, kommentarer ofta färgade av en föraktfullt ton som indikerar haschluktande hippiementalitet. Men lika skojigt som det är med ett land som skiter i rökförbud och istället samlar in pengar hos bargästerna till rök-boten som kommer, lika blodigt allvar ligger i botten för denna folksjäl, nämligen känslan av att staten är vi.

Och det är vad jag hoppas på detta valår, att kultur ska bli något som berör alla, görs till en landstäckande angelägenhet och inte reduceras till något vi i klubben för inbördes beundran fortsätter syssla med - vi är ju kulturen.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan