Börjar dagen med att läsa Maria Schottenius artikel på dn.se, publicerad i måndags (19/4), som konkluderar att Ekots sextrakasseri-undersökning är undermålig.

Statistik är farliga “fakta". Och med en hårt inpräntad mediekritisk blick sedan barnsben drar jag en lättnadens suck över att denna undersökning äntligen får en något mer nyanserad analys, efter en väldigt försiktigt ifrågasättande medieton. Som skådespelare, kvinna och del av ett något yngre garde, har jag personligen haft svårt att identifiera mig med någon del av debatten. Men hemma på kammaren har jag applåderat Lena Endres ensamma men viktiga frågetecken kring statistiken som framställts, eftersom de första rektionerna på undersökningen verkade sväljas med hull och hår, drogs upp på förstasidor och kopierades på hela Skandinaviens kultursidor. Och det utan att man egentligen fick en djupare inblick i enkätens bakgrund - helt enkelt utan att man som läsare hade möjlighet att läsa siffrorna med ett kritiskt och nyanserat öga.

Snubblar sedan in på tyckarstormen som följt Kjell Sundvalls uttalanden i Aftonbladet häromveckan, och de otroligt aggressiva röster som höjts i affekt efter detta.

Återigen svämmar artiklar, bloggar och kommentarfält över av statistik som kan läsas framifrån eller bakifrån, till för- eller nackdel för debattörernas givna sak. Jämställdhetsfakta efter kvoteringsstatistik radas upp för att understryka tyckarnas framfart. Någonstans i reaktionsstormen blir jag smått provocerad över det faktum att ett kvällstidningscitat, som så många gånger förr, återigen blåses upp, ratas, hatas, kommenteras och används för att hävda sin egna ståndpunkter, men lämnas fascinerande icke-analyserat och okritiskt ifrågasatt.

Hittar så en underbar kommentar till Leif Erikssons artikel här på Filmnyheterna, angående Sundvalls uttalanden, som lyder :
”Av: M
K: Jag, manlig regissör, satt nyligen på ett möte på SVT angående huruvida jag skulle få ett jobb. TV-chefen var en kvinna, den externa producenten kvinna och SVT´s projektledare var också kvinna. Först konstaterades att man egentligen ville ha en kvinnlig regissör men efter att ha finkammat hela branschen inte hittat någon som var mer kompetent än jag, så nu var man tvungen att fråga mig. Jag fick lägga ut texten om hur jag skulle förhålla mig till de kvinnliga karaktärerna, de manliga frågades det inte efter. Till sist konstaterades att jag troligen fått jobbet och så skämtade chefen till det och sa 'men det vore bra om du kunde byta kön'. Detta är ju inte hela världen, men jag kan inte låta bli att fundera på vad som skulle hända om en kvinnlig regissör blev bemött på samma sätt av ett gäng män.”

Japp, du läste riktigt. Underbart att föreställa sig hur den kommentaren skulle göra sig i debatten kring de sexuella trakasserierna? Hur var det nu med jämställdhetstänket?

Utan att överhuvudtaget vilja ge mig in i vem som sa vad eller tyckte hur, ser jag ändå hur en enkät om kvinnoförtryck som kändes oprecis och smått omodern, nu dekonstrueras, dissikeras, tas upp på kulturpolitisk toppnivå och på allvar tas itu med, allt medan en kanske ännu viktigare debatt hålls på kvällstidningshöjd, där utgångspunkten är ett urklippt citat från just en sådan. Statistiken och åsikterna som brusar i etern efter en ensam regissörs uttalande vittnar om behovet av just en sådan behandling som ekots enkät nu får. Jag läser allt ifrån snyftstatistik om kvinnor som “aldrig får chansen”, till “hårda fakta” om hur en inte så omdiskuterad sida av branschen faktiskt nästan är fullständigt jämställt fördelad.

Från Filminstitutets verksamhetsberättelse för 2008:
“Ser man enbart på årets stöd till långa spelfilmer är fördelningen 28 procent för regi,  42 procent för manus och 44 procent för producent. På kortfilmssidan regisseras 48 procent av kvinnor, 49 procent produceras av kvinnor och 44 procent skrivs av kvinnor”.

Slutligen går jag igenom dagens Politiken, en av Danmarks största dagstidningar, och landar i en underhållande artikel om genusperspektiv (se länk nedan) som tar avstamp en ny rörelse med bas i sajten maskulinmodstand.dk, vars ledord är  ”Kampen mot femifascismen startar här”. Läs och fascineras.

Och äntligen fylls min måndagsmorgon av lite humor, för medan män å ena sidan diskuteras som roten till allt ont, från sextrakasserier till överrepresentation inom filmbranschen, uppstår en näst intill militant “maskulinistisk” motrörelse i en annan del av världen.

Där väljer man att svänga sig med statistik som dessa:

- 4 av 5 självmord begås av män
- 19 av 20 dödsolyckor i arbetet drabbar män
- 85 procent av alla hemlösa är män
- Medicinstuderande vid danska universitet: män: 1181, kvinnor 2205
- Juridikstuderande vid danska universitet: Män 1542, kvinnor 2460
- Och till sist att fantastiska 65 procent av USA:s samlade förmögenhet ägs av kvinnor.

I Norge har en annan debatt på samma ämne just rasat efter att programmet “Hjernevask” intervjuat två av landets ledande könsforskare, som menar att total jämställdhet är den enda lösningen eftersom det inte finns några som helst egentliga olikheter könen emellan, inte ens biologiska. Något som i samma program fullständigt hånas av världsledande könsforskare från England och USA.

Feminism och maskulinism är, har varit och kommer vara brännheta teman, och förmodligen olösliga sådana också, men efter denna statusgenomgång av könsdebatten sitter jag mest kvar med en längtan efter humanism. Statistik kan vändas och vridas på, fakta för någon är påstående för andra, kommentarer ur sitt sammanhang lätta att rata, men vad sägs, ska vi sluta hänga ut varandra över kvällstidningscitat, börja ta katastrofstatistiken med en god nypa salt, och göra lite film?

Jag måste i alla fall till jobbet nu, idag som kvinnlig regissör. Jippi! 

Läs mer:
Maria Schottenius: Ekot har gått i sin egen fälla när man hårdrog nyheten om sextrakasserier (dn.se)
"Sundvall gör självmål för sitt köns räkning" (Debattartikel Filmnyheterna)
Den danske mand - en impotent Berlingo-Bent? (politiken.dk)
Facts & Figures 2008 (Siffror från SFI)
Maskulin Modstand

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan