Det är en bedrift i sig att skapa en långfilm. Så många inblandade, så många viljor och kreativa ambitioner som stöts och blöts under intensiva perioder av manusförfattande, finansiering, förproduktion, inspelning och efterbearbetning. Ett enormt arbete på alla plan. Det putsas och fejas på varje scen och varje ruta för att resultatet ska bli så flott det bara kan bli. Men hur kommer folk att se vår film och vårt verk? Det är en viktig fråga att ställa sig med tanke den tekniska utvecklingen och folks skiftande tittarvanor. Vissa väljer kanske hellre hembion före biografen, andra hinner inte se filmen på biografen innan den gått ner och ser den på DVD/Blu-ray av det skälet.

Som avslutning på en filmproduktion läggs all fokus på filmkopiorna och biodistributionen. Vi tillbringar veckor att ljussätta och prova oss fram till rätt look och hur det kommer att se ut utskjutet på celluloiden. Vi testar olika print- och kopiestockar för maximal effekt och trimmar in i det sista. Men marginalerna är ändå relativt små och det handlar inte om några direkta oceaner av tid för att testa sig fram. Det gäller att hitta rätt väg snabbt. När allt är utskjutet fortsätter man ändå att justera lite grand på kopieljusen fastän allt rent teoretiskt ska kunna gå på samma ljusvärden. Allt för nå de visuella målen till fullo.

Men filmens liv på biodukarna numera är relativt kortvarigt. Kanske får några få kopior extra liv och åker runt på lite olika festivaler. Vad som verkligen når ut till de stora massorna och som finns att tillgå under ett mycket längre tidspann är de digitala kopiorna. Märkligt nog planerar man inte in någon tid för att konstnärligt bevara och optimera materialet för dessa medier tillsammans med regissör och fotograf. Här är det också en otroligt mycket snårigare marknad än bio. Biografer har lite olika starka lampor i projektorerna beroende på hur länge de brunnit. Det kan också skilja lite i skärpa och i aningens kylig eller varm återgivning. Det är allt.

Datorskärmar och TV-apparater har helt olika sätt att visa bilder med väldigt skilda svart- och vitpunkter. Dessutom finns inte en enda dator- eller TV-skärm som visar en given bild exakt likadant. Alla parametrar spelar med här. Skärpa, kontrast, färg, färgmättnad, nyans, ljusstyrka... Under sådana förhållanden känns kravet på en så perfekt master som möjligt extra viktig.

Det händer en del i överföringen till filmkopia och detsamma gäller för konverteringen till DVD, quicktimes och andra format. Det är extra olyckligt att man inte lägger ner motsvarande arbete på att göra dessa lika perfekta som filmkopiorna eftersom det är de här kopiorna som lever vidare. Faktum är att man, samtidigt som man ljussätter fram A-kopian, borde kontrollera mastern för alla de digitala kopiorna och eventuellt ljussätta om och korrigera. I samma veva kodar man fram och kontrollerar ett 'grundkit' av digitala versioner: Blu-ray, DVD, quicktimes i några olika storlekar med mera.

Sedan ett par år tillbaka ser jag till att skriva in i mina kontrakt att jag ska få möjligheten att godkänna alla versioneringar. Ändå fungerar det väldigt dåligt. Det är som att man helt och hållet glömmer bort att allt måste synas och dubbelkollas precis på samma sätt som inför biokopiorna. Sätten film distribueras på har förändrats drastiskt och ändå har man samma postproduktionsförfarande som man i princip alltid haft.

På ”Snabba Cash” publicerades det till exempel olika trailers och teasers med både fel ljud och störningar i bild trots att vi hela tiden påminde om att vi måste få dubbelkolla filerna.

Då jag såg långfilmen ”LasseMaja Kameleontens Hämnd” på DVD fick jag en smärre chock. Extremt hård kontrast och märkliga färger. När jag och regissören påpekade detta såg SF till att göra om kompileringen, men endast med något bättre resultat. Efter en kontroll av mastern insåg vi att den behövde korrigeras separat för de digitala kopiorna. När vi från början ljussatte "LasseMaja" arbetade vi mot vad som skulle göra sig bäst på duk. Mastern är det som blir när man tar bort LUT:en för filmkopian och kör ut materialet till tape. Med andra ord är mastern egentligen inte optimerad för digital spridning även om det är så det är tänkt att det ska fungera.

Vägen till färdig film är lång och det skulle vara skam att påstå att varje filmskapare, regissör, producent eller fotograf för den delen inte kämpar efter bästa förmåga för ett så kvalitativt resultat som möjligt. Just med tanke på det väldiga arbete som läggs ned på alla filmens stadier är det däremot skam att inte bry sig mer om återgivningen av densamma i andra medier än på vita duken. 

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan