Så har det hänt igen. Uttråkad och frustrerad har jag lagt ifrån mig en alldeles för otajt tjockroman av någon geniförklarad överliggar-preppy 35-årig newyorkare, eller 70-årig ungrare, eller 55-årig sydafrikan, eller 22-årig wunderkind-tysk, och satt på TV:n i stället.

Men det handlar inte om att jag fått huvudvärk av en för krångligt intellektuell författare och vill blåsa rent med simpla TV-serier. Tvärtom. Jag har ganska länge saknat det stora, verkligt rika mänskliga berättandet i mycket av samtidslitteraturen – inte för att det inte finns där, utan för att det är så mycket effektivare, rikare och starkare frammejslat i de senaste årens bästa TV-draman.

Det nya är att jag börjat känna något liknande under åtskilliga av mina biobesök eller DVD-kvällar de senaste åren. Jag älskar och slukar fortfarande massor av film, men i mediets fundament finns en ny spricka. Själva filmformatet förlorar allt oftare gentemot den framväxande TV-fiktionskulturen.

Tydligast märks det i komedigenren. 20 minuter förtätad, nyskapande sitcom i vecko-editioner vinner nio gånger av tio mot 85-minuters filmkomedi-solitärer. Och det blir allt svårare att hetsa upp sig över nya överdådiga Bond- eller Bourne-filmer när årets ”24”-säsong inte bara är 12 gånger så omfattande utan 12 gånger mer spännande – och gastkramande på riktigt. Medan det lätt åldrade filmmediet måste förhålla sig till sina egna klichéer via meta- och post-grepp står TV-dramat mitt i ett konstnärligt peakande här-och-nu. Medan filmkreatörer baxar upp sina projekt i ständigt logistikmässigt motlut tar TV-skapare sikte mot ”allt är möjligt”-horisonten.

När man i dag, mitt uppe i säsong 7 av ”24”, jublar av förtjusning och ryser på riktigt under sparsmakade actionscener inser man också att det är Jack Bauer som är det riktiga 2000-talets James Bond. ”24”:s omsorgsfulla långkok av uppbyggd dramatik reducerar de groteskt industriella enskilda verken i Bond- och Bourne-franchiserna till mikrovågspopcorn.

Dessutom känns filmen fortfarande mer besläktad med romanen än med TV-konsten.

När en riktigt stark roman fungerar som bäst börjar man se den inom sig “som på film” (ett begrepp som med tiden torde glida över till att man ser den “som en TV-serie”). Men när man ser en TV-serie känns det aldrig som om det “känns som om man läser en bok”. Och orsaken till att associationen bara går åt ena hållet är att den kulturella evolutionen gör likaså. Människans behov av att skapa historier har skapat allt kraftfullare berättarmedier: genom årtusenden och sekler har muntliga myter och skådespel blivit litteratur och teater, och liksom filmen var 1900-talets mest inflytelserika och fängslande historieberättare, så tar nu fullt naturligt det yngsta etablerade mediet, TV-serien, över.

Och det är inte bara inom litteraturen det saknas motsvarigheter till den nya berättarepiska dramatelevisionen (”The Wire”, ”Big Love”, ”Sopranos”, ”Deadwood”, ”Sons of Anarchy”, ”The Shield”, ”Breaking Bad”) utan även inom filmen.

De här TV-serierna brukar visserligen få litteraturhistoriska referenser – ”The Wire” liknades vid Dickens, ”Sons of Anarchy” vid Shakespeare – men även vid en direkt jämförelse mellan episka, politiska och sociologiska familjeödesskildringar i TV-form kontra film och litteratur (låt säga ”Big Love” kontra ”Babel” och ”Buddenbrooks”), så är det inte fel att påstå att TV-serierna generellt utvinner djupast känslor och insikter.

Denna konstnärliga frontlinje av TV-serier börjar också allt oftare relateras till den mest högtstående filmkulturen, vilket är ett tecken på att det traditionella styrkeförhållandet inte är skrivet i sten. Den annars filmspecialiserade betalkanalen AMC:s ”Breaking Bad” (i Sverige på Kanal 9 under våren och sommaren) är så filmisk i både regi och foto att enskilda regissörer hade kunnat bryta ut fragment ur serien att vinna filmfestivalpriser med. Nu är i stället det hittills cirka 16 timmar långa verket ”Breaking Bad”, berättarmässigt och emotionellt, något mycket mer.

Nästa steg, som redan är i rörelse, är att filmen sneglar allt mer på TV-serierna för inspiration. Men det är ingen självklart framkomlig väg. Inte minst som filmens fortlevande förankring i litteraturen samtidigt är en fotboja.

I en roman har i regel en enda person gjort research, beskrivit miljöer, psykologiserat. I en TV-serie blir en mängd kreativa människors erfarenheter, idéer och specialkunskaper en betydligt mer realistisk och pluralistisk mosaik av berättelser och mänsklighet. Filmproduktion är visserligen ett liknande lagarbete, men då kan det bara kanaliseras ner i 90–120 minuters slutverk. Och framför allt har filmen det gemensamma med romanen att auteuren fortfarande har högsta status. Den ensamme, store konstnärsvisionären i ohelig allians med korporativistisk produktionspolitik är kanske inte den mest effektiva utmanaren till TV-dramats mycket modernare, och naturligt inbyggda, kreativa kollektivism.

”Men en bok skildrar hur människor tänker, det kan inte en TV-serie göra”, kan det invändas. Nja, en roman skildrar aldrig mer än hur en enda människa tänker – och sättet tankarna skildras på stämmer, ärligt talat, inget vidare med den långt mer svårfångade verkligheten. Dessutom definierar litteraturvetenskapen numera den allvetande berättarrösten som ett ständigt potentiellt problem – precis som filmen befinner sig därför romanen i en inte sällan obekväm postmodernitet, där meta-formen lätt blir självändamål.

TV-konsten är som sagt på en helt annan, yngre, vitalare nivå i utvecklingskurvan. Där romanen och filmen filtrerar genom berättar-jag och auteur-lins står TV-dramats känslosluss desto oftare vidöppen. Betraktaren av en TV-serie ser en mångfald av människors erfarenheter i handlingar, språk, gester och sätt; rollgestalternas tankar är i allra högsta grad närvarande, och framför allt ”ser” man inte bara vad de tänker – frågan om vad de kanske tänker blir lika påtaglig som i verkliga livet. De osäkra, ovissa tystnaderna och maskerna i en TV-serie kan fyllas med så mycket mer trovärdighet än motsvarande i en roman eller i en film, eftersom rollgestalter och miljöer dessutom åldras naturligt – inte från ett kapitel till ett annat, eller genom teatersmink, lösskägg och datoranimering, utan på riktigt. Från höst till vår till höst igen. Det där oberäkneligt intuitiva, som vi alla slår följe med i våra vardagsliv och som bäst beskrivs utan ett enda ord, är följaktligen allerstädes närvarande i ”Big Love”, men kunde aldrig bli annat än jämförelsevis konstruerat och kastrerat i en Thomas Mann-bok.

I en romanupplevelse är endast två människor inblandade: författaren lägger in av sina erfarenheter, kunskaper och förmågor till fantasi, empati och psykologi, och läsaren gör precis detsamma. En riktigt bra roman – säg ”Historien om Michael K” av J.M. Coetzee – spelas upp som en storfilm framför ens ögon och det kan kännas verkligt drabbande.

Men också falskare än vi oftast tänker på.

Jag har aldrig varit i Sydafrika. När Coetzee ordmålar upp stadslandskap och landsbygd har han en klar bild i sitt inre – men själv kan jag bara gissa. Och gissar givetvis åt helvete fel. Jag kan aldrig någonsin se mer än en bråkdel av vad författaren försöker visa.

Litteraturälskaren invänder att detta inte spelar någon roll eftersom det är upplevelsen det handlar om, och denna då blir desto mer subjektivt fokuserad.

Jag kan tycka att det är en problematiskt omodern inställning. Det finns anledningar till att vi inte längre har pianister på biografer. Vad vi däremot har på biografer är potentialen till överväldigande upplevelser; numera, med digitala multikanalsaudiosystem och en revolutionerande 3D-teknik, av närmast evenemangskaraktär. Samtidigt som jag finner filmmediets många rörelser mot alternativa, mindre format och distributionssätt spännande, tror jag att en av filmbranschens viktigaste kommersiella överlevnadsfrågor är att renodla den unika Storfilmen. Att skildra Coetzees Sydafrika, Alan Moores ”Watchmen” eller medelålders-ABBA:s grandiosa Greklandsfantasier så det vattnas i ögonen och gråter i öronen hos publiken.

Däremot får vi kanske vänja oss vid att framtidens mest fängslande och episka berättare, morgondagens Kubrick eller Coetzee, hellre jobbar i kreativa TV-drama-team.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan