Man är på bio. Baader-Meinhof filmen. Först, varför heter den "The Baader Meinhof Complex"? Är man konstig då man tycker att om tyska titlar ska översättas för svensk biorepertoar så får det gärna vara till svenska? Eller så har den en engelsk titel även i Tyskland, i så fall är det ännu konstigare.

Dino och Wünderkind tycker att den suger, och har tusen professionella idéer om vad som var fel, och hur den kunde ha varit bättre. Dom har rätt, filmen är inte så bra, saknar drama, mål och mening. Den är dock extremt välgjord, och verkar inte innehålla några viktiga historiska fel. Om man fördjupat sig lite i tysk terrorism och fått chansen och se på arkivmaterial så syns det tydligt hur filmskaparna väldigt ofta kopierat arkivmaterial med nitisk exakthet. Filmen är helt säkert ett extremt ambitiöst arbete. Det som är underligt med The Baader-Meinhof Komplex, Tysklands dyraste film någonsin, är att den är gjord och klippt precis som en tråkig dokumentärfilm. Den redovisar allt. Från de första demonstrationerna mot den iranske Kejsarens besök i Berlin 1967 då en medicinstuderande sköts av polisen. I filmen får vi dock inte veta att personen i fråga, Benno Ohnesorg, var uttalad pacifist och nybliven pappa. Han var mer som någon som råkade passera än en aktivist. Så långt förklarar inte filmen. Vidare över till Ulrike Meinhofs (numera överexploaterade) utveckling från radical chic till neurotiskt mördare. Ända fram till slutet 1977 då kärnan i RAF dog i sina celler och PLFP´s sympatikapning havererade i Mogadishu. Allt är med, så klart också ockupationen av Västtyska ambassaden i Stockholm.

Det lilla sällskapet fortsätter att tokdissa filmen. Tydligen raderar allt redovisande av fakta och händelser möjligheten till engagemang. Och bristen på tydligt subjekt förtar möjligheten till identifikation. Man säger till vännerna att de bär en omodern och konservativ filmsyn. Att ”The Baader Meinhof Complex” har en samtida post-postmodern stil som fattar att åskådaren kan tänka själv och inte försöka förföra genom ”borgerliga” känslor. Och publiken har tröttnat på förutsebar dramaturgi. Dom blir lite tysta av det, för en kort stund.

Vad man egentligen försöker säga är att i dolda ordalag försvara tråkiga men "viktiga" dokumentärfilmer. Man vill att alla människor ska älska filmer som försöker bilda människor. Folk som arbetar med dokumentärfilm vill gärna missionera för genren, och missar inte helt sällan att de flesta dokumentärfilmer är som de flesta fiktionsfilmer; de suger och/eller har en dysfunktionell struktur som gör att man tröttnar efter 15 minuter. Men man är mer förlåtande när det gäller dokumentärfilm eftersom de har ett angeläget ämne.

Man kan trösta sig med att man är i gott sällskap. Många filmrecensenter har en släng av samma symtom. På gott och ont. Ofta är recensioner av dokumentärfilmer väldigt förlåtande och uppskattande. Det är ju så klart en bra sak för oss som fortfarande försöker skapa dokumentärfilmer som ligger i framkant men som samtidigt har en publik i åtanke. Men välviljan parad med för lite kunskap i genren gör att det blir okritiskt och stumt. Och recensionerna blir därefter, dvs ett enkelt handlingsreferat. Man berättar kort och gott vad man sett. Sällan ett ord om formen eller referenser till övrig samtidskultur. Möjligen några ord om huruvida filmen är etiskt försvarbar, dvs om filmaren har rätt att göra film om en speciell person, om den person verkligen förstår vidden av att vara med i en dokumentärfilm som ses av så och så många.

Det finns så klart undantag. Häromveckan skrev Hynek Pallas om ”Unge Freud i Gaza” där han saknade just ett formspråk. Och han har så klart rätt i att det här med formen är lika stor del som budskapet eller innehållet. Det är det som bland annat gör skillnaden mellan TV-reportage och dokumentärfilm.

Man efterlyser fler kulturredaktörer som ser till att man har filmrecensenter som verkligen kan sin dokumentärfilm. Hur ofta ser man till exempel referenser till andra regissörer och filmer i en dokumentärfilmsrecension? I en spelfilmsrecension gör man ständigt iakttagelser om vilka influenser filmen och filmaren har. Det görs helt enkelt en skillnad när man analyserar olika typer av film.

Filmkritik om dokumentärfilm i Sverige befinner sig i ett halvljummet, pliktskyldigt, ogenomtänkt och uttryckslöst stadium. Möjligen avspeglar det filmerna. Kanske är det rättvist. Men helt säkert är att det är trist. Till saken hör ju att i dialogen alltid finns att upphovsmännen klagar (töntigt så klart) på kritikernas nivå.

Men det är ändå så att man måste fråga sig varför det exempelvis är så få som bedriver filmkritik eller filmjournalistik om alla de fantastiska dokumentärfilmer som kommer till en via DVD eller nätet? Om man känner Hynek Pallas så vet man att han sett fler asbra dokumentärfilmer, speciellt från Östeuropa, än vad man själv visste fanns. Det syns tyvärr inte tidningen.

Tiden då kritikerna skulle hjälpa publiken att hitta fram till de bästa filmerna på biorepertoaren är definitivt över, på mer än ett sätt. Speciellt när det gäller dokumentärer. Kulturkritiken ska ha flera olika funktioner. Dels att föra en dialog med konsten och uttrycket, att arbeta med och emot samtidskulturen och med mål att föra den framåt och uppmana till nyskapande och utvecklande. Men dels också att vara vägledande för publiken. Idag har vi ett problem med att film hamnar i populärkulturfacket där man inte bara kritiserar och vägleder men även sätter betyg. En geting. Fem solar. När det gäller konst, litteratur och teater skulle det vara omöjligt att sätta betyg. Inte ställer man sig frågan om hur många plus Bruno K. Öijers senaste bör få? En privatteateruppsättning får inte heller betyg för att den är i teatertraditionen men borde kanske hellre kategoriseras som populärkultur. Det skulle vara cool om filmkritiken skulle kunna bli mer som konst- och litteraturkritiken.

Slopa betygen skulle kunna vara ett första steg.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp.
Tillbaka till startsidan.