I början av 1900-talet tröttnade en grupp skådespelare och filmskapare (Mary Pickford, Charles Chaplin, Douglas Fairbanks, and D. W. Griffith) på att de stora bolagen (sedermera ”studios”) bestämde för mycket, och startade själva filmbolaget United Artists för att få större kontroll över sina egna filmer. Konkurrenten Richard A. Rowlands kommentar -  "The inmates are taking over the asylum."

Jag har läst Sofia Curmans artikel i DN från tredje maj ”Producenterna ökar sin makt över svensk film” och jag känner mig varken orolig eller arg. Däremot känner jag mig oerhört konkurrenskraftig. Låt oss ta en närmare titt.

Indelningen mellan de stora bolagens filmer och oberoende filmerna blir allt tydligare. De förstnämnda får allt högre budget och dyrare lansering medan de sistnämndas pengar tryts åt. Mellanvarianten, femton miljoners-filmerna, och till exempel Rookie, försvinner.

Regissörer och manusförfattare står ofta ensamma, och måste slåss mot alla. Ett utsatt läge som producenter och finansiärer kan dra fördel av i förhandlingar – att varje regissör (liksom alla andra i ett filmteam förutom producenten själv) är utbytbar.

Situationen påminner om den som artister gick igenom mot skivbolagen för ett par år sedan. Med en märkbar sämre ekonomi för skivbolagen gjorde de sig av med en stor del artister, som i sin tur startade egna skivetiketter. Artister gick samman, startade bolag och turnéer tillsammans.

Vad den oberoende filmen i Sverige borde göra är naturligtvis att gå samman, starta ett gemensamt bolag och bli konkurrenskraftiga på riktigt. Men det skulle nog bli en komplicerad process med många olika idéer och viljor. Kanske skulle det räcka med ett nätverk.

För nu har det nått en nivå där det inte finns någon funktion att gnälla, skriva debattartiklar, vara sur, bitter eller ens arg. Vad den oberoende filmfalangen däremot måste börja göra, är att se värdet i sitt eget arbete, ta sig själva på allvar, sluta ta skit.

Eftersom vi är små är vårt största konkurrensmedel att göra film billigt. De senaste åren har visat att det finns många som vill, många som kan och många som inte tänker ge upp. Utmaningen är att vi måste bli bättre, och bättre blir vi genom erfarenheter, genom att göra fler filmer. Ännu fler filmer, ännu billigare. Jag tror inte längre på att man ska lägga ner hela sin själ i en enda produktion, utan tänk långsiktligt, tänk många filmer. Man uppnår kvalité genom att skaffa sig erfarenhet.

Det blir svårt att konkurrera med storbudget filmer som är båda dyra och bra, som ”Män som hatar kvinnor”. Däremot kan man slå ut de mindre bra, genom att ge publiken ett alternativ.

Jag har full förståelse för att det ligger säkra kort i pipelinen på de flesta stora bolagen. Det är det smartaste de kan göra. Och samtidigt som de oberoende filmerna ska ge en annan sida av myntet, så måste den, för att överleva, våga konkurrera med de filmerna. Och förutom mod och hårt arbete så handlar det om att vara smart. Ännu smartare än dem. Kanske måste film vara en hobby i ett par år framöver. Något man gör på helgen eller efter jobbet eller förhoppningsvis tre-fyra dagar i veckan.

Jag tror inte heller att man i första hand ska tänka biodistribution, utan att man ska se till att få tillbaka sina satsade pengar. Så gå inte med på värdelösa distributionsavtal, starta hellre ett eget distributionsbolag, åk runt med din film själv. Tänk på att gör du en film med en budget på femhundratusen så behöver du bara femtusen personer som betalar hundra kronor för att filmens budget ska gå runt. Eller femtiotusen som betalar en tia. Eller femhundratusen som betalar en krona.

Vi måste sluta vara så jävla tacksamma och istället se vårt eget värde som unika sammansättningar av människor som kan leverera en unik produkt. Det är dags att se vårt eget konkurrensvärde!

Och jag vet vad många kommer att tänka nu. Att det inte går att göra en film för femhundratusen. Men ni har fel. Den går att göra för hundratusen, eller tiotusen också. Och får du femtiotusen personer i hela världen (som består av sex komma sju miljarder människor) att betala en tia, så har du fått tillbaka varenda spänn. Har du ingen lust att hyra en folkabuss och turnera runt landet eller kränga visningar på egna hemsidan, så kan du istället sälja in den som en bilaga i en tidning och vad vet jag, stoppa in den i ett meal på McDonalds! Eller så säljer du in den till TV3 eller hyr ut den via Espresso House, eller har visningar på Charles Dickens, eller gör en BRA deal med biografägare på egen hand. Varje film får hitta den väg som passar bäst för just den.

Och när du är klar med din första film, har du femtiotusen nya potentiella kunder till din nästa, som förhoppningsvis kommer att vara dubbelts bra. Och när du gör din tredje film kommer du kanske kunna göra en film som folk faktiskt VILL betala hundra spänn för att se. Och då plötsligt så har du byggt upp ett förtroende som åtminstone borde vara tillräckligt mycket värt för att du ska få mycket pengar någonstans ifrån, till att göra precis det du vill. Och därifrån bestämmer du själv om du vill återvända till jättarna eller gå din egen väg.

Jag har beslutat mig för att skilja på film som mitt yrke och som en karriär. Jag är inte dum. Jag jobbar inte hårt för lite pengar utan anledning. Min slutdestination är inte att harva på med uppföljare till gamla Björn Skifs-filmer om tio år. Jag jobbar hårt, gör många filmer i olika genrer, bangar inte ur för att filmen inte är fullfinansierad. Ibland funkar det, ibland går det åt helvete, men jag skakar av mig det, lär av mina misstag, reser mig upp och fortsätter framåt. Jag tänker göra internationell film och jag tänker bli rik och jag tänker ha makt.

Så om du bara är ute efter att få en femma i DN, vinna en guldbagge eller guldpalm är detta nog inte rätt väg för dig. Drivkraften bör vara långsiktlig. Många filmer. Vissa bra, andra sämre, ett och annat mästerverk.

Lägg ditt ego åt sidan. Lägg bort alla tankar om att vinna kritiker och kollegors gunst. Koncentrera dig på att göra en bra film. En film, som även om den är en udda genre, även om den bara utspelar sig i ett enda rum, är tillräckligt tankeväckande för att du ska få tillräckligt många personer att betala hundra kronor för att se den, för att den ska betala sig självt.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan