Det har nu gått ett par veckor sedan nomineringarna offentliggjordes inför det evenemang som traditionsenligt sätter svensk film från året innan under lupp och sedan belönar de allra bästa. Guldbaggegalan. Och även om ämnet sedan den 8 januari stötts och blötts en hel del i media, på bloggar och i fikarum så måste det faktiskt tas upp igen, i den här första krönikan för året på Filmnyheterna: Nomineringarna. Guldbaggarna. Vem ska få dem? Eller snarare: Vem kan få dem? Och vem kan inte få dem? Och varför?… inte?  

Och jag ser 2010 års nomineringar som ett tidens tecken; en spaning, en allmän varning inför det decennium som just har börjat. För det är inte bara i filmens värld som paketeringen och den uppmärksamhet man lyckas skapa runt den är viktigare än det som faktiskt ligger i paketet och vad det har att erbjuda. Men vi börjar här.  

Med nomineringarna för årets bästa film i landet Sverige, ett år som inte bara från Svenska Filminstitutets sida (”2009 var ett oerhört starkt filmår”) beskrivits som helt unikt. Svenska filmer har dragit massorna till biograferna och på festivaler runt om i världen har spännande regissörer och utmanande filmer hyllats av jurys och kritiker. Vi har seglat i medvind. Och de nominerade är: ”Prinsessa”, ”I taket lyser stjärnorna”, ”Män som hatar kvinnor”. Men vad hände då med de där filmerna som gjorde året unikt, filmerna som hyllades för sin djärvhet, sin skönhet, sin egensinnighet; ”Man tänker sitt”, ”Apan”, ”Behandlingen”, ”Flickan”, ”Metropia” …  

I stort sett helt förbigångna. (Visst, ”Flickan” fick hela 4 nomineringar - för regi, manus, foto och kvinnlig biroll - men bästa film var den ändå inte… ”rätt” för.) I stället har den 34 personer stora nomineringsjuryn, representanter för den svenska filmbranschen, vid sidan av Lisa Siwes fina ungdomsskildring, nominerat en hygglig kriminalfilm och en förutsägbar, för all del charmig, feelgoodhistoria.  

Törs man ställa sig frågan om samtliga medlemmar i nomineringsjuryn ens sett samtliga nomineringsaktuella filmer? Låt oss åtminstone hoppas och utgå från det. Min analys blir då, i feelgoodfilmens fall, att det är ett anfall av politisk korrekthet.  

Min analys blir, i kriminalfilmens fall, att man förförts av framgångssagan, klirret i kassakistorna, det stora PR-maskineriet som obönhörligt kört över allt motstånd. Har hela världen sett ”Män som hatar kvinnor” så måste den ju belönas som bäst. En som inte tycker det är en som borde veta; bästa kvinnliga skådespelar-nominerade Noomi Rapace. ”Det är ju ingen fantastisk film. Det är lätt att se att den hade kunnat göras bättre. Det känns fånigt när jag får frågor om varför den inte tävlade i Cannes. Den hade inte i tävlingen att göra, helt enkelt”, sa hon i en intervju i magasinet Filter i höstas.  

Det har hon ju rätt i. Men folk vill gilla framgång. Så i Sverige är den bäst. Bara man kan locka tillräckligt många så spelar det sedan ingen roll vad det är som visas upp, eller om det utlovade infrias. Det är helt enkelt inte viktigt, är man smart och skicklig nog att få en film, bok, produkt, en festlighet att framstå som något (som den eventuellt är, eller eventuellt inte är), som häftig och imponerande så ska det belönas. Framgång föder framgång. Har ett superlativ tryckts i skrift en gång så är det sedan ett faktum. Saker ska vara stora, innehålla höga siffror, kända namn, bullra och skryta. Och kulturen ska tävla med allt annat på lika villkor.  

I en några dagar gammal TT Spektra-artikel beskrevs Babak Najafis kommande långfilmsdebut ”Sebbe” lite smått förminskande som ett inte tillräckligt lyckat svenskt dragplåster för Göteborg filmfestival:  ”(…) ungdomsfilmen "Sebbe", en debut av regissören Babak Najafi helt utan kända namn i rollistan.” Så det är det som är kvittot på kvalitet? Om Babak Najafi hade paketerat sin film lite smartare med några kända namn så hade den blivit bättre? Troligtvis skulle dock även skådespelarna i ”Sebbe” kallas för ”stjärnor” om de ertappades med något slags vitt pulver, köpte sex eller, gud förbjude, dog. Som ”Millenniumstjärnan” som fick äran att pryda kvällslöpen häromveckan.  

Jag tror att vi allt mer och allt lättare låter oss, helt frivilligt, förföras av ett bländverk. Om det är skickligt och snyggt bländat räcker det med det.  

Kanske får Guldbaggegalan högre tittarsiffror den här gången. Blir en större framgång. Och mer angelägen för alla som läst och sett Milleniumtrilogin, sett ”Män som hatar kvinnor”. Men bästa svenska filmen 2009 är den inte. Det är faktiskt ett faktum.  

Camilla Larsson
(som älskar galor, glamour och all slags film, ”bred” som ”smal”, bara den är bra) 

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.
 

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan