Den amerikanska filmdebatten har de sista åren till stor del dominerats av det faktum att TV-serierna kommit att ta över arbetsmarknaden, något som resten av världen bekräftat genom ett enormt uppsving i konsumtionen av amerikanskproducerade serier. Efter författarstrejken för ett par år sedan, följt av en hård och kall finanskris, har TV-branschen åter intagit sin position som grogrund för nya talanger både framför och bakom kameran, och - kanske ännu viktigare - som brödföda för de många filmarbetare som märkt kristiderna tydligt i avsaknaden av den vanliga jobbruljansen.

Här hemma har finanskrisens inverkan på filmbranschen inte märkts lika snabbt och tydligt, men efter att flera kollegor och bekanta på sistone sett en märkbar skillnad i antal jobbmöjligheter, och sjunkande lönenivåer, börjar man ana en liknande konjunktursvängning inom skandinavisk film och TV-produktion.

Plötsligt sprudlar det av TV-projekt. Personligen sitter jag i Norge på inspelning av ny dramaserie medan jag hör om åtminstone tre nya polisserier i uppstartsfasen i både Sverige och Danmark. Min gode vän, vars produktionsbolag i åratal gjort huvudsakligen film, har plötsligt fler serier under utveckling än filmmanus, och glädjande är att detta sakta men säkert får arbetstillfällena att öka igen.

Men efter att jag just avslutat säsong två av ”Mad Men”, för att innan dess pressat i mig ”Californication”, ”Weeds”, ”Wire” och ”Dexter”, känns lusten och glädjen inför Skandinaviens växande TV-marknad inte lika stor längre. Avundsjukan är istället total och ännu en svensk/dansk/norsk polisserie känns plötsligt som ett aktivitetssubstitut. Jo, visst är det underbart att det plötsligt finns möjlighet för långtidsanställning på en och samma plats, visst är det fantastiskt att publiken finns och backar upp med topp-tittarsiffror på flera av de senaste skandinaviska serierna, men nånstans i glädjeyran över TV:ns återkomst, undrar jag stilla om vi glömt vilken slags TV som produceras? 

Majoriteten av de projekt jag hört om det senaste året har planlagts med hjälp av stora summor tyska pengar, och produceras därefter enligt den succémodell som startade med Beck för många år sedan. Och det är ju underbart, man har hittat något som publiken gillar, som ger både pengar och arbetstillfällen, och vafan är det nu att klaga över?

Jo, som vanligt, bredden eller avsaknaden av nyansering. Jag har suttit i många diskussioner som startat med ”ååå har ni sett West Wing?”, för att  mellanlanda i ”men varför kan vi inte göra sån TV i Sverige?” och till sist avslutats av nån cyniker som påstår att ”jamen vi har inte så bra författare!”…

Va?! Kalla mig naiv, men det är väl för det första inte bara manus det hänger på? Vi har, tycker jag, författare i världsklass i Skandinavien, något som också visar sig både i internationell bokförsäljning och mottagande av skandinavisk film. Vi har också ämnen för dessa författare att sätta tänderna i; mot bakgrund av både Palme och Lindh kan man väl tryggt påstå att det finns en politisk uppsjö av spännande historier att fördjupa i film eller TV-form. Vi har inga extrema samhälleliga tabun som skulle hindra en utforskning av till exempel psykvård eller knarkhandel, så varför skulle vi inte i Sverige kunna bränna på och producera en serie à la "Weeds" eller "West Wing"?

Jo, säger några, vi är ett för litet land för att det ska vara trovärdigt med liknande teman, vi har inga Dexters eller Don Drapers… Men ärligt talat, jag behöver väl knappast namedroppa kända svenska massmördare eller näringslivstoppar för att vi ska kunna enas om att det finns rikligt med intressanta och trovärdiga karaktärer här hemma också, nog att bygga en serie på?!

Så varför är vi då på väg in i en TV-högkonjunktur som ser så likriktad ut? Jag applåderar utstickare som inte tillhör den lavinartade utvecklingen av polis/deckar/thriller-serie. En gynekolog i Askim och ett kungamord har varit friska fläktar i ett annars så grått och övervägande polisiärt TV-landskap.

Och jag konstaterar att någonstans på vägen mellan absolut kompetenta författarskap, ytterst villig arbetskraft och en hungrande publik som ser TV som aldrig förr (vare sig det är via dvd, dator eller vanlig utsändelse…) någonstans på vägen mellan denna überfertila bransch, och resultaten som allt för ofta kommer att likna varandra, så måste en modig producent till, med vilja och kraft nog att övertyga investerare om storheten i att producera något som kanske inte kommer sälja storkovan i Tyskland, men som kanske rentav kan ta sig ut på en internationell spelplan, konstnärligt talat. (Till exempel ”Livvagterne”, dansk serie om toppolitiker som drog hem en Emmy förra året!)

Självklart är inte min tanke att vi ska börja konkurrera med amerikanska TV-serier på deras planhalva, men jag tror fullt och fast att vi har en bransch som kan, och en publik som vill, och återstår gör väl då bara vem som satsar.

Från Norge, för tillfället i produktion av serien ”Dag”, en nattsvart och djupt tragikomisk historia om Dag; parterapeuten som egentligen tycker folk har det bättre utan en relation. Och - inte en polis så långt ögat når.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan