Det här med filmkritiker och recensioner är ett spännande ämne och det är inte helt lätt att få kläm på. Vad betyder det egentligen för en svensk film om den får bra respektive dålig kritik? En del filmer får jättefina recensioner och knappt några besökare alls medan andra lustmördas i spalterna och ändå lockar storpublik. Men bara för att publiken inte alltid väljer film efter betygstoppen kan man inte avfärda recensioner och betyg som oviktiga.

I filmbranschen är betyg också ett lite känsligt ämne, något som inte minst märks här på Filmnyheterna. Det finns till exempel en del läsare som tycker att det är dålig stil av en sajt som drivs av Filminstitutet att både skriva ut det usla genomsnittsbetyg deras film har fått och dessutom citerar från de värsta sågningarna.

För en del filmer är betygen som sagt ganska ointressanta. Oavsett vilket bemötande det blir från kritikerkåren på den avslutande filmen i Harry Potter-serien med premiär nu i sommar så kommer den att toppa publiklistorna världen över.

Men betygen kan också funka som ett säljargument bland bioannonserna. Tar här mina tonårsdöttrar som exempel. De förflyttar sig mycket sällan långt från filmer som ”Baksmällan 2” och ”Twilight” och har aldrig själva valt en icke engelskspråkig film på bio. Men förra veckan blev de plötsligt intresserade av den grekiska filmen ”Dogtooth”. Orsaken var de minst sagt översvallande recensionerna med högsta betyg från bland annat DN, SvD, TV4, Aftonbladet och GP. Utan höjdarbetygen finns det ingen chans i världen att de ens skulle snegla åt den typen av film.

Det här med att filmrecensioner nu för tiden oftast ackompanjeras av ett betyg är något som en del gillar medan andra hatar. Att reducera en film till ett antal krumelurer från ett till fem är helt enkelt inte värdigt, varken ur ett konstnärligt eller kommersiellt perspektiv, och gör filmkritiken ytlig och nyanslös. Det är ett sätt att se på saken. Å andra sidan tror jag att en majoritet av recensionsläsande svenska biobesökare inte är speciellt intresserade av djuplodande analyser utan bara vill ha svar på två frågor: ”Vad handlar den om?” och ”Är den bra?”. Och då är en handlingsbeskrivning och ett betyg en väldigt smidig genväg till svaret på frågorna. Konsumentupplysning helt enkelt.

En sak tycker jag är mycket märkligt. När det gäller musik är det självklart att olika personer recenserar olika typer av musik. Det är inte samma person som skriver om nyinspelningen av Brahms violinkonsert i D-dur och som även får ”In Flames” senaste skiva på sitt skrivbord.

Men när det gäller film är det inte så noga. Uppenbarligen anses filmen inte alls ha samma grad av komplexitet som musik, vilket gör att behovet av specialkompetens inte är så stort. Att film innehåller en lång rad konstformer; text, musik, foto, skådespeleri (i alla fall oftast), scenografi, osv, spelar inte någon större roll. Det är i många fall ändå samma person som delar ut solar oavsett genre, målgrupp eller ursprungsland och oavsett om det gäller film på bio eller tips om DVD-fynd. En filmkritiker förväntas vara expert på film. Punkt.

Jag vill på inget sätt nedvärdera de personer som recenserar precis all typ av film. De gör ofta ett bra jobb och har verkligen koll på mycket. Men tänk vilket ramaskri det skulle bli om alla musikkritiker skulle börja skriva om all typ av musik.

Och vad skulle hända om man i konsumentupplysningens tjänst införde obligatoriska betyg på böcker, typ: ”Tranströmers nya diktsamling handlar om /.../ och får tre skator”. Eller om en valfri bildkonstnärs arbete skulle reduceras till ett visst antal fyrar, hästar eller insekter. Blir det förenkling och fördumning som stöter bort läsarna? Eller är infogandet av ett betyg (oavsett om det gäller film, litteratur, musik, bildkonst, osv) inkluderande genom att fler personer tar till sig recensionen, som exemplet med mina tonårsdöttrar?

Nu behöver det ena inte utesluta det andra. Bara för att det finns ett betyg behöver man inte sluta med att skriva intelligenta analyser av filmer. Men det kanske inte alltid behöver vara i recensionen i samband med premiären. Det finns, som jag ser det, en del exempel på hur en recension inte alls ger svar på någon av de två standardfrågorna och därmed fungerar exkluderande.

Som när Maaret Koskinen i Dagens Nyheter en gång för många år sedan skrev om filmen ”Svenska hjältar”: ”...en trögare, långsamt verkande rörelse som skapas av de enskilda historiernas samfällda tyngd, en underliggande resonansbotten som rekryteras så att säga med lätt eftersläpning, retrospektivt - ironiskt, dubblerande, kontrapunktiskt - in i det snabbare flytande nuskeendet...”.

Jämfört med den harangen föredrar jag personligen ett betyg som konsumentupplysning och stöd i beslutsprocessen att välja destination för nästa biobesök.

Fredrik Zillén

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan