Sommaren 2002 spelade jag tillsammans med vänner in min första långfilm. Som de fiffiga rebeller vi var bestämdes det att filmen inte skulle ha någon titel (vi skulle vara lite som ’the artist formerly known as Prince’). Så blir man efter två år på folkhögskola. Något annat man fick lära sig på folkhögskolor i slutet av 90-talet var ”DV”-tekniken.

På Biskops-Arnö hade vi visserligen ett par kurser i 16 mm, men efter att min första film ”Den första kärleken” kommit tillbaka helt svart från labbet (för att jag misslyckats med laddningen) så bestämde jag mig för att det här med 16 mm inte riktigt var min grej. ”DV” däremot verkade enkelt, och därmed rätt fantastiskt. 

På inspelningen av vår första långfilm (som senare fick den bajsnödiga titeln ”Utan titel”) var vi fyra regissörer, fem skådespelare, plus min mamma, som spelade ”mamman”. Om jag inte minns helt fel använde vi oss av två riktade mickar, en hemmasnickrad bom och en DV-kamera av modell XM1. Inspelningen pågick på platser runt om Bjärehalvön och Höganäs utanför Helsingborg under ungefär tolv häktiska dagar i juni. Manuset handlade om en kille som förlorat sina föräldrar i en olycka, flyttar ut till sin farbror på landet och blir kär i två konkurrerande systrar.

Eftersom vi hade fått 30.000 i utvecklingsstöd av SFI och skulle spela in filmen med den billiga tekniken known as ”DV” var det lika bra att köpa loss ordenligt med band. Säkert femtio. Och eftersom vi hade köpt så många band var det lika bra att filma på ordentligt, även när vi bara repeterade. För man vet ju liksom aldrig när den där exakt rätta stämningen plötsligt kommer att infinna sig. Det kommer ju ofta bara, när man vågar stanna kvar i ögonblicket. Och när vi ändå filmade repningarna tänkte vi att vi lika gärna kunde ha kameran igång mellan tagningarna också, och därigenom kanske fånga en blick, ett skratt eller en oväntad rörelse.

Sen var det alla dessa vinklar… När vi väl hade testat en vinkel, var det lika bra att ta några till. Närbild, halvbild, helbild, halvhelbild, helnärbild, lite subjektiv kamera och sedan hade vi glömt vilka vinklar vi började med och tog säkert några av dem en gång till. Och varför inte lika gärna testa helbilder i olika vinklar också – när det ändå var möjligt? Allt för att fånga det äkta ögonblicket!

Att spela in ett nittio sidors långfilmsmanus på tolv dagar är faktiskt ingen enkelt uppgift (ens på ”DV”), men inte heller omöjligt. Man kommer långt med inställningen att ”allt kommer gå smidigare och snabbare i och med att vi använder ”DV”. Vi tittade på dogma-filmer, som ”Festen” och ”Idioterna”, och tänkte att vi kunde göra precis samma sak! Enda skillnaden var att vi ju inte behövde följa några som helst regler! So far, so good.

Vi ställdes dock inför ett par problem. Dels att det tog väldigt lång tid att ta scenen med alla dessa vinklar. Och dels upprepades mantrat ”vi kan alltid klippa” lite väl ofta. Men det var ju faktiskt sant. För när vi var klara och hade våra fyrtio-femtio timmars material så fanns ALLT. Problemet var snarare att vi kunde klippa ihop i princip vilken film som helst, och att det tog en enorm tid att gå igenom allt material och bestämma vilken sorts film det var vi ville göra. Alla scener hade möjlighet att vara tio minuter långa, till och med när någon bara skulle gå in genom en dörr. Detta ledde till att det tog oss nästan sex månaders heltidsarbete att få ihop en fyrtio minuters novellfilm.

Men vi hade hittat vårt sätt att jobba på! Ett arbetssätt som fungerade utmärkt för oss nykomlingar som jobbade med lågbudget och gillade att låta kameran rulla.

När vi samma gäng året därpå spelade in vår nästa film ”Fjorton suger” använde vi samma teknik: Att visserligen se till att det blir riktigt bra, men också att filma som fan och se till att allt fanns. ”Och sen klipper vi!” Denna gång var vi en inspelningserfarenhet rikare och därför fungerade allt något bättre. Åtta månader (!) senare var vi färdigklippta och skickade en VHS(!) till Sonet. Ett halvår senare blev det en hyfsad succé på bio och i januari åkte vi och drack gratissprit i tävlan på filmfestivalen i Berlin.

Och vad hade vi att tacka för allt det här? ”DV” givetvis! Alla dessa möjligheter har på ett spännande sätt kunnat prägla ”DV”-filmen, ge den något som skiljde sig från allt annat, en unik stil, både visuellt och berättarmässigt. På gott och ont. Utan DV hade det varit omöjligt att börja göra film professionellt så tidigt. Det hade varit omöjligt att vara så produktiv. Och jag tror inte att jag ljuger om jag vågar påstå att S-VHS aldrig skannats över till bioduken?

Ni undrar vart jag är på väg någonstans?

Jo. Eftersom byråkratin kring att finansiera och marknadsföra en film oftast äter upp en, så har man sällan tid att samla ihop tillräckligt med nya krafter för att orka utvärdera sig själv. Men då och då måste man faktiskt sätta sig ner och fundera på vilka utmaningar man är intresserad av i framtiden. Och sedan måste man skaffa sig energi och vilja nog att agera på dessa nya utmaningar och målsättningar man satt upp. Det är då man utvecklas på riktigt – när arbetet blir spännande och lustfyllt på nytt. Och det är också då man har möjlighet att göra något unikt, och alldeles fantastiskt!

Utmaningen är att fortsätta reformera och återuppfinna sitt filmskapande, och att alltid vara öppen för nya människor och idéer. Jag brinner för glädjen att jobba kollektivt, att låta alla vara delaktiga. Och jag brinner för passionen för filmen, och för att berätta något jag tycker är viktigt.

Och efter tio år som en av ”DV”-teknikens fanbärare, är det dags för en förnyning. Varför? För att regler är till för att brytas. Och om det nu inte finns några regler, ramar eller begränsningar att bryta så är det väl dags att sätta upp egna. Så nu städar jag ur garderoben på allvar! Hela organisationen byggs om! Allt reas ut, allt är nytt! Manus, foto, klippning, marknadsföring, distribution, allt!

Först utmaningen, därefter kan det riktiga arbetet börja.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.


Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan