Mycket kan sägas om piratkopiering, men en sak är säker: det gagnar vare sig debatten eller upphovsrättssidan att de okunniga vulgärargumenten – från den ständiga dumlögnen att upphovsrättsintrång är “stöld” till de förstockade liknelserna vid bilköp, biltrafikbrott och bilstölder – så fullständigt dominerar den senare.

Men den medvetna lobbyistiska vulgariteten är en sak – ingen förväntar sig goodwill, debattheder eller cineastisk passion från en industrilobby som bara gör sitt jobb. Den rena okunnigheten bland politiker och journalister, som tror sig ha omdöme och “sunt förnuft” att uttala sig i frågan utan att sätta sig in i den på allvar, retar mig mer. Och när jag trodde att det inte kunde bli sorgligare än Jan Guillous uppvisning i dövblind arrogans i Aftonbladet i veckan dyker Dagens Nyheters i andra sammanhang så påläste filmkritiker Mårten Blomkvist upp med en tyckarspalt som lyckas göra en av de mest bakvända journalistiska avläsningarna av verkligheten jag sett i år.

Det är inget fel på ingångsvinkeln. Både rubriken “Pengar är inte allt” och ingressen “Illegal fildelning är även en kvalitetsfråga” innehåller relevans och sanning. Dock inte alls som Blomkvist hävdar – att branschen (ens delvis) skulle vara emot piratkopiering av kvalitetsskäl; för att kunna upprätthålla en professionell kontroll över det tekniska hantverket.

För låt oss först enas om det självklara: filmbranschen skyr piratkopieringen av ett enda skäl och det skälet är ekonomipolitiskt. Man är övertygad om att man missar intäkter. Och det omvända gäller faktiskt för ”piraterna”: eftersom det gång på gång fastslagits att de som fildelar flitigast också köper flest dvd-filmer och går mest på bio kan man sannerligen säga att “pengar är inte allt”.

Låt oss sedan fundera över hur Blomkvist egentligen menar att filmbranschen står upp för kreatörernas “kvalitetskrav”.

Jag menar att det finns en historisk systematik i motsatsen: att filmbranschen regelmässigt våldför sig på allt vad kreatörers hantverksstolthet och kvalitetskänsla heter, och har så gjort sedan videons barndom, då branschen först ville förbjuda videon helt med argument om att kvaliteten var underlägsen bioupplevelsen, för att bara ett par år senare vara i full färd med att skära bort 30 procent av bildytan från alla sina egna widescreenfilmer och skyffla ut sina kreatörers konstverk i grovkorniga B-versioner med skitljud, pissbild och i grälla plastförpackningar.

Och det är precis lika illa i dag.

Själv försöker jag regelbundet få ut någon sorts filmupplevelse av branschens lagliga onlinetjänster, från SF Anytime till Lovefilms nya streamingtjänst, och kan bara dra slutsatsen att Mårten Blomkvist aldrig ens prövat på. Här råder ju vhs- snarare än dvd-kvalitet, det är digitala artefakter, pixliga panoreringar, burkigt centerljud och brusig surround. På vilket sätt tillvaratar filmbolagen sina kreatörers intressen med dessa skitprodukter? Vad anser våra mästerliga filmfotografer om den krängkåta förvrängning och banalisering av deras visioner som bolagen erbjuder publiken?

Jämför då med hur fildelningsvärlden numera rippar blu-ray alltmer perfekt och tillverkar egna textremsor som vässas efter ett ratingsystem och i slutändan ofta blir bättre än de svenska dvd-releasernas.

Och fortsätt till nästa led – “gratisvärlden” har numera även skapat mediacenterapplikationer som är långt snyggare, smartare och tekniskt professionellare än branschens knackigheter. Fildelarfavoriter som Xbmc, Plex och Boxee ger, ihop med drm-fria x264-rippar i 720p och 1080p, filmupplevelser som är betydligt mer i paritet med vad filmskaparna avsett än vad branschens usla Windows Media Center-alternativ kan ge.

Blomkvist har uppenbarligen ingen aning om detta, utan drar fram exempel som Youtube, en social tjänst som har minimalt med featurefilmupplevelser att göra. Och när han försöker argumentera emot idén att filmbolagen skulle kunna börja skriva avtal med fildelningsnätverken drar han fram det där dryga mejlet från en Pirate Bay-moderator angående att någon gjort en torrent av förundersökningsmaterialet från barnamorden i Arboga.

Nej, Pirate Bay, med sina sexannonser och sin anarkopolitiska slagsida, är knappast en tänkbar distributionspartner för filmbolagen. Men det finns så många andra. Framför allt världens största torrentsajt Mininova, som valt en helt annan väg än Pirate Bay och redan slutit en rad avtal med film-, tv- och skivbolag. Svenska film- och skivbolag avser att spåra svenska fildelare även på denna Hollandsbaserade torrentcentral, men tänk om de i stället försökt göra tvärtom. Om de omfamnade valda fildelningsnätverk som de suveräna kombinerade distributions- och marknadsföringskanaler de är.

Jag skulle vilja fråga Mårten blomkvist varför inte de stora filmbolagen skulle kunna sluta iTunes-liknande avtal med exempelvis Mininova. Det skulle räcka med att en liten “elit” av nedladdare skulle välja denna tjänst för att filmbolagen skulle tjäna mer pengar på Mininova än på iTunes – och på köpet få en överlägsen distribution och marknadsföring till en bråkdel av kostnaderna i dag.

Sådana idéer slår Blomkvist alltså ifrån sig genom att hänvisa till ett mejl från en omogen Pirate Bay-moderator.

Det tråkiga med Blomkvists missriktade påståenden om filmbranschen som kvalitetsgarant är att de sker i samband med Ipred-debatten. Filmbolagen avser ju inte alls att, med den nya lagen, kvalitetssäkra sina produkter. Kom ihåg att lagen bygger på en amerikansk modell som i hela sin struktur handlar om att skapa en ny inkomstkälla i form av oskäliga förlikningssummor infångade med största möjliga håv. I stället för att alla betalar per sedd film ser filmbolagen till att så åtminstone några – men ändå i mängd, i USA tiotusentals människor hittills – i stället betalar fem eller sexsiffriga straffbelopp. Varken i USA eller i Danmark, som infört samma civilrättsliga privatspanarsystem, har pengar flutit in till några kreatörer. I Danmark är det rentav så fiffigt arrangerat att deras Antipiratbyrå betalar in samma avgift till rättighetsinnehavarna, som rättighetsinnehavarna ska betala för Antipiratbyråns privatspanartjänster. Ett nollsummespel där det bara är juristerna som tjänar pengar. Och inte en spänn till vare sig någon ny dansk dogmavåg eller online-filmupplevelse.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Läs Mårten Blomkvists krönika här

Tillbaka till sidtopp.
Tillbaka till startsidan.