Idag är första dagen på nytt jobb. Nytt projekt, nytt manus, ny roll att leverera. Kommer ni ihåg första dagen i skolan? Japp, så känns det idag, nya människor, nya namn att komma ihåg, ny gruppdynamik att läsa av, men som vanligt, samma gamla vanliga nervositet…

Så idag känns nästan som vilken arbetsdag som helst, nästan som vanligt. Jag har som vanligt lite fjärilar i magen, har som vanligt sovit lite oroligt, vaknat tidigt och ätit elitidrottarfrukost för att maxprestera, som vanligt gjort mig klar alldeles för tidigt och sitter nu som vanligt och väntar på skjutsen medan jag stirrar dumt ut i mörkret. ( Jo, för klockan är som vanligt 05.15, en ganska vanlig starttid i mitt skrå…)

Och jag har som vanligt, tack och lov, ett dagsbesked i handen som jag gör mig upptagen med. Ett dagsbesked är filmbranschens skolschema,  ett A4-ark med information om dagens inspelning; start- och sluttid, och allt däremellan. Var man ska filma, vem som är med, vilken rekvisita som ska användas i de olika scenerna, om speciella förhållanden råder som ska tas hänsyn till, och så vidare. Ett schema som berättar för skådespelare och filmarbetare om hur, var och när vi ska göra vad, och ofta hur fort det ska gå. Erfaren eller inte brukar dagsbeskedet ge de flesta en idé om vad som förväntas av en under dagens arbetspass, och det brukar vara ett stöd när man likt första skoldagen irrar runt i korridorerna och inte vet vart man ska.

Idag är mina nya kollegor engelskspråkiga, har personliga assistenter och åker mörkrutade bilar till jobbet. Lätt malplacé läser jag därför extra noga igenom  mitt schema, för att försäkra mig om att jag är på rätt plats, och fastnar plötsligt för ett ord jag aldrig sett förut ­- CROWD CONTROL.

Vad sjutton är det tänker jag? Jo just det, vi ska ju filma på Roms gator, så kanske de behöver extra resurser för att hålla bakgrunden ren från folk, eller tysta bilar som överröstar replikerna? Fast vänta, bredvid CROWD CONTROL står antalet människor som ska ordna denna uppgift - 40. Fyrtio?!! Behövs det fyrtio människor för att hyssja på några bilar och omdirigera några stackars turister?

Så kommer min skjuts och frågan får vänta - det är dags att åka till jobbet för att bli sminkad. Men när vi kört runt kvarteret och jag ser mitt hotell från baksidan, inser jag att maskören befinner sig i en buss, ett stenkast från hotellobbyn. Vad knasigt tänker jag, att köra bil runt kvarteret när jag kunde ha gått? Men jaja, första dagen i skolan vill man inte verka dum, så jag sparar mina frågor till senare. När sminket sitter som det ska, är det äntligen dags att åka till inspelningsplatsen. Som ligger ytterligare ett stenkast bort.  Ett stenkast som hade tagit tre minuter att gå, men som i Roms morgontrafik tar tio minuter att köra. Hm?

När jag väl kommer till själva inspelningsplatsen, tre timmar efter att jag lämnat hotellet, känner jag mig ganska redo för att börja jobba, och studsar glatt in på cafét där vi ska filma. Men döm om min förvåning när jag ser en ung dam, misstänkt lik mig själv, iförd exakt samma kostym, stå och prata med en annan dam, väldigt lik min motspelare, också iförd en kopia av hennes kostym? Vad gör de där? Jag tar mod till mig och frågar inspelningsledaren om jag ska inta min plats för repetition, men han hänvisar mig vänligt men bestämt till en stol och meddelar att min ”bodydouble”, tar hand om repetitionen. Va?? Men jag sätter mig snällt och ser mig omkring, och förstår plötsligt meningen med orden CROWD CONTROL och bodydouble: bakom mig står 40 svartklädda, übermuskulösa alfahannar och håller i ett kravallstaket, som snart kommer att brista av tyngden från de hundratals människor som vinkar, vrålar, skriker, ropar och hoppar, allt för att få en skymt av min motspelare.  (Jo just det, för motspelaren är en sån där som de kallar A-stjärna.) Jag ser med stora ögon hur folk knuffas, puttas och drar i varandra för att få en bättre åskådarplats, ser hur två fotografer börjar slåss för att den ena skymt sikten, ser stressade filmarbetare skynda förbi med något tomt i blicken, och plötsligt känner jag mig väldigt svensk.

Svensk, blond och blåögd med en stor nypa värmländskt godmod, trodde jag att detta var en nästan vanlig dag på jobbet. Naivt nog hade jag föreställt mig att jag som vanligt skulle repetera mina scener med regissör och motspelare, ta i hand med fotografen och hitta positioner, bli bekant med ljudingenjören och hinna säga att jo, jag pratar ganska lågt bara så du vet, för att sedan, någorlunda säker på min roll, filma scenen. Men nej, här går det undan, ingen hinner hälsa riktigt, och innan jag hunnit tänka två gånger har jag stammat mig igenom mina repliker och är på väg hem.

Detta är ingen vanlig första dag, detta är absurt. Och jag saknar plötsligt Sverige och svensk film, saknar hej och vad trevligt och direktkontakt med kollegor istället för ”mitt folk och ditt folk”.

Läser DN i min hemlängtan, och trillar över en artikel om några regissörers oro över en tendens till ökat producentstyre, en tynande konstnärlig frihet, och en stark känsla av att vara utbytbar; att vara en bricka i spelet snarare än en konstnär med visioner. En tendens som till syvende och sist handlar om ett vinstorienterat filmklimat, där så kallade smala filmskapare kämpar en ojämn kamp mot mer kommersiellt orienterade likar. Och utan att måla upp ett slag mellan kommersialism och kvalitet; bred och smal film kan i min mening innehålla båda, undrar jag ändå om det verkligen är hollywoodtendensen vi vill utveckla inom svensk filmproduktion. Där producentens och de stora studiornas ord är lag och konstnärliga visioner förvisats till lågbudgetproduktionernas osäkra marker. Vi har en fantastisk filmtradition i Sverige, och Skandinavien, nästintill geniförklarade regissörer som dyker upp med jämna mellanrum och skapar svallvågor över hela världen, och till och med inspirerar omvärlden. Där skapandeprocessen omhuldats av en känsla av värdighet och respekt, där visionerna getts tid och plats, och där egenheter och särprägel setts som styrkor istället för hinder.

Och efter att jag läst artikeln på mitt hotellrum i Rom, tänker jag på hur enormt viktigt det är, just nu, att värna om detta unika vi har. Och att i debatten kring filmfinansieringsmodeller och anslagsfördelning komma ihåg att det som varit vår styrka är just antitesen till detta vansinniga stormaskineri. Jag älskar mitt jobb och min bransch, den svenska bransch jag skolats i, men den dagen svensk filmpolitik hamnat i hollywoodmodellen, då ses vi i kassan på Ica.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.


Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan