”Kronjuvelerna”

”Kronjuvelerna” verkar enligt en del kritiker vara svår att artbestämma - en saga för vuxna, en barn- och ungdomsfilm, fantasy eller allt på en gång?

Också omdömena varierar – ”sällsynt svensk poesi, en svensk film att glädjas åt, fantasifullt och vackert, filmen pendlar mellan misslyckande och triumf, en överlastad och svulstig film, pekoral, en storslagen film, en melodram med stora känslor och smäktande stråkar, en mycket osvensk kompott, om det är ett misslyckande så är det ett storslaget sådant”.

Björn G Stenberg i Uppsala Nya Tidning är positiv och ger filmen en fyra:
Hon (Ella Lemhagen) berättar i sköna bildsättningar som är värda ett biobesök bara de, heder till fotografen Anders Bohman. Hela historien har också en suggestiv och medryckande form där man kastas mellan sorg och glädje. Man kan inte annat än beundra det konsekventa sätt som hon gjort filmen på, inte minst de många filmningarna under vatten, och låta sig svepas med i den myllrande handlingen. (…) Som helhet är Kronjuvelerna en spännande och överraskande film som håller för flera biobesök om man ska ta till sig alla finurliga detaljer.

Inte lika förtjust är Helena Lindblad i Dagens Nyheter som ger filmen en tvåa i betyg:
Sammantaget blir det ett fragmentariskt sammelsurium av detaljer som dessvärre inte gagnar den redan spretiga historien som vill vara både hög och låg samtidigt, som vill omfatta allt från prosaisk hockeyromantik till högtflygande, Strindbergska alkemidrömmar. Det finns så många trådar att dra i när det gäller Fragancias dramatiska livssaga, men ingen av dem känns riktigt färdigtänkt. Spretigheten genom­syrar dramaturgin också och man kommer aldrig riktigt nära någon av karaktärerna.

Genomsnittsbetyg: 3,11