Paul Pintér, nationell polissamordnare för immaterialrättsliga brott (det vill säga samordnare för de poliser som exempelvis arbetar med att utreda illegal delning av filmer på nätet) är själv inte polis. Men han är en av landets främsta experter på upphovsrättsbrott på Internet.
- Jag började som it-tekniker hos polisen 1999, men började ganska snart arbeta som it-forensiker, det vill säga gå igenom all datamedia som tas i beslag i olika utredningar. I dagens värld innehåller de flesta brottsutredningar om inte datorer så i alla fall mobiltelefoner eller fickminnen, säger Paul Pintér.

När utredningen kring The Pirate Bay drog igång vid mitten av 2000-talet fanns Paul Pintér med i startarbetet.
- Det var då jag började intressera mig specifikt för upphovsrättsbrott på nätet och läste det mesta material kring utredningar och lagförslag som  jag kom över, säger han.

När polisen vid slutet av 00-talet fick i uppdrag att effektivisera utredningarna av immaterialrättsbrott avsattes två åklagare till att enbart arbeta med sådana, och när det 2010 beslutades om att en nationell samordnare för immaterialrättsbrotten skulle inrättas hos polisen fick Paul Pintér jobbet.

Immaterialrättsbrott är det samlande begrepp som används för upphovsrättsbrott och det industriella rättsskyddet, men den första brottsgruppen står för den absoluta merparten av de ärenden som Paul Pintér och hans kollegor arbetar med.
- Jag skulle uppskatta att 85 procent av det vi utreder är upphovsrättsbrott och resten handlar om varumärkesintrång, som nuförtiden ofta gäller piratkopierade kläder från Asien som hamnar på den svenska marknaden, berättar han.

Paul Pintér arbetar tillsammans med tre grupper av utredare som sitter i Stockholm, Göteborg och Malmö, men alla anmälningar kommer in till den nationella samordnaren först.
- I dag går vi bara på målsägarangivelser, och de flesta görs av organisationer som filmbranschens Antipiratbyrån eller skivbolagens IFPI (International Federation of the Phonographic Industry), säger Paul Pintér.

När exempelvis Antipiratbyrån kommer in med en anmälan om en Internetsida som bryter mot lagen och tillgängliggör en eller flera filmer utan tillstånd från upphovsmannen, har de ofta loggar och uppgifter som IP-adresser med i sin anmälan.
- Hur de fått den informationen är deras sak, men jag måste alltid kolla att uppgifterna stämmer, och om de gör det lottar jag ut ärendet på en av de två åklagare som arbetar med detta. Det är alltid en av dem som driver ärendet och om de sedan beslutar att göra en förundersökning, går jag vidare och begär ut uppgifter från bredbandsbolag och Internetleverantörer om vilka personer som kan ligga bakom sidor och IP-adresser, berättar Paul Pintér.

Sedan drar någon av de tre utredargrupperna ute i landet igång med förhör, insamling av ytterligare bevisning och eventuellt tillslag med beslagtagning av datorer och servrar.

Paul Pintér menar att utredningsverksamheten kring immaterialrättsbrott nu fungerar relativt effektivt jämfört med hur det var för några år sedan, men ser flera processer inom det juridiska och politiska systemet som kommer att bli avgörande för hur brottsbekämpningen inom området fungerar i framtiden.

En handlar om den EU-lagstiftning som kräver att Internetleverantörer ska spara IP-adresser i ett halvår eller mer. Beslutet om att införa lagen i Sverige dröjer minst ett år. IPRED-lagen som uppmärksammades mycket i media när den infördes 2009, och ska ge upphovsrättsinnehavare rätt att kräva ut IP-adresser från nätleverantörer, är en civilrättslig angelägenhet som inte påverkar polisens arbete, klargör Paul Pintér.
- Vi har sedan länge möjlighet att kräva ut IP-adresser, men i dag sparar nätleverantörerna IP-adresser i allt från 20 dagar till ett år. Ofta får vi lägga ner en utredning eftersom de adresser som angetts i anmälan inte längre finns registrerade hos leverantören, säger Paul Pintér.

En annan viktig process är att det ska utvecklas en juridisk praxis för upphovsrättsbrott på Internet. Därigenom kommer det vara mer förutsägbart vilken typ av straff som utdöms vid exempelvis fildelningsbrott.
- En av de få domar som fallit är den mot The Pirate Bay, så vi har fortfarande ingen praxis kring sådana brott i Sverige, menar Paul Pintér.

I dag krävs att det misstänkta brottet kan föranleda annan påföljd än böter för att polisen ska kunna kräva ut IP-adresser av Internetleverantörer.
- Om praxis utvecklas så att de upphovsrättsbrott kring fildelning som vi nu utreder bara ger böter, kommer vi få svårt att kräva ut uppgifter från Internetleverantörerna i framtiden. Om inte lagen ändras förtås, säger Paul Pintér.

Han tror förvisso att illegal fildelning kommer att minska i framtiden, kanske främst genom att de legala tjänsterna blir bättre och mer aktuella titlar erbjuds genom dem, men det behöver inte betyda att upphovsrättsbrotten på nätet försvinner.
- Just nu ser vi att man allt mer streamar material som man inte har rätten att föra vidare. Ofta handlar det om sportsändningar. De som gör sådant är ofta ganska lätta att hitta, men också här väntar vi på rättspraxis för att se vad sådana brott renderar för straff, säger Paul Pintér.

Vad gäller den politiska debatten om att med Fredrik Reinfeldts ord ”inte jaga en hel ungdomsgeneration” som vant sig att ladda ner upphovsrättsskyddat material från nätet, menar Paul Pintér att man inte kommer att lägga resurser på att jaga tonåringar som laddat ned några få titlar.
- Vi är ute efter de som tillgängliggör filmer och musik på ett illegalt sätt. Men i de flesta Bit Torrent-program laddar man också upp filer samtidigt som man laddar ner, och då finns det alltid en risk att man åtalas, säger han.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan