Library of Congress Washington D.C., Coimbra Jazz Festival i Portugal och på brittiska Shetlandsöarna. Det är några av platserna där dokumentärfilmen ”My Name is Albert Ayler” visas under våren 2010. Och då är det verkligen inte någon ny film vi pratar om här. Den svenska premiären var redan den 25 mars 2005.

Att Kasper Collins dokumentär om den amerikanske jazzmusikern Albert Ayler har fått strålande recensioner och toppat ett flertal bäst-under-året-listor runt om i världen har vi skrivit om tidigare här på Filmnyheterna. På ett seminarium under Göteborg filmfestival var han inbjuden för att tala om hur han gick gjorde för att få till premiärer i städer som London, New York och Los Angeles och recenseras i de stora tidningarna på samma sidor som högbudgetfilmerna från Hollywood.

I en tid då många filmare med skral lanseringsbuget i allt större utsträckning använder sig av digitala kanaler för både lansering, distribution och visning gjorde Kasper Collin tvärt om. Han har till och med vägrat att skicka ut visningsexemplar på DVD. ”My Name Is Albert Ayler” ska ses på bio, är argumentet. Av den anledningen kan hans berättelse fungera som inspiration för andra, vilket också var tanken med seminariet i Göteborg.

Till viss del har Kasper Collin använt webbforum och bloggar för att skapa intresse och få igång prat om sin film. Och visst har filmen en hemsida. Men där finns ingen trailer eller annat rörligt material. Den är i princip en helt statisk men några utdrag från tidningsrecensioner och Kasper Collins kontaktuppgifter. För att lansera filmen har han istället huvudsakligen gått via traditionella papperstidningar och ”gammeldags” premiärvisningar på biograf. 

- Trots nya möjligheter till distribution via internet är det fortfarande så att biopremiär smäller högst för att skapa intresse. Det kanske är på väg att förändras men än håller det sättet i ett par år till. När din film sätts upp på bio i nyckelstäder som London, New York och Los Angeles får filmen en status som en ”biograffilm”. Den är med på banan, säger Kasper Collin.

Har man gjort en dokumentär om en jazzmusiker få har hört talas är filmfestivaler ett sätt att få ut den till publiken. ”My Name Is Albert Ayler” har också visats vid ett antal festivaler, men det var inte där Kasper Collin la sitt krut.
- Det pratas så mycket om festivaler. Det är inget fel med festivaler men din film kan lätt drunkna i det stora utbudet. Med premiär på en fredag i en storstad och visning minst sju dagar i rad kan tidningarna inte undgå att skriva om filmen.

Kasper Collin ville att filmen skulle gå upp på bio i London, New York och Los Angeles. Till sitt förfogande hade 40 000 kronor i lanseringsstöd från Svenska Filminstitutets utslandsavdelning.
- Många sa till mig i Sverige, vem är egentligen intresserad av en gammal död jazzkille som spelade musik som ingen gillar? Det är max 1000 personer i Stockholm som är intresserade, men sen är det stopp. Men jag tänkte att om det är 1 000 personer i Stockholm så är det kanske 30 000 i New York.

Även om målsättningen var hög redan från start var början på resan en ren lyckträff. En av redaktörerna på den brittiska tidningen Sight & Sound hade hört talas om filmen och ringde till Kasper Collin för att hör om han kunde få en DVD-kopia skickad till sig.
- Jag sa nej, den här filmen måste ses på stor duk. Så pratade vi lite till, så la han på och så var det samtalet över. Jag hade lite ångest efteråt.

Efter två dagar med lätt ångest över sitt beslut ringde Kasper Collins telefon. Det var redaktören på Sight & Sound. Eftersom Kasper Collin inte ville visa sin film utanför biosalongen hade tidningsredaktören hyrt en biograf för en visning.

Visningen utvidgades till att bli ett event med fler inbjudna gäster vilket ledde till så väl en helsida i tidningen The Guardian som Londonpremiär på en fredag (februari 2007) och minst sju dagars inplanerad visning i rad. Precis som Kasper Collin ville ha det. Och mycket riktigt blev den också recenserad i många av de stora tidningarna.

Därefter tog Kasper Collin filmen vidare till New York och sedan Los Angeles, även här med ordentliga premiärer och skriverier i tunga tidningar som New York Times. I samband med USA-resan åkte han också på turné med filmen till ett flertal platser runt om i landet och la schemat för premiärerna i de olika städerna så att han alltid kunde följa med själv och promota filmen på plats.

Det var alltså Kasper som åkte med filmen och skötte distributionen. Någon annan distributör än han själv finns inte inblandad,
- Det är en härlig känsla att behålla kontrollen över filmen och veta exakt när, var och i vilket sammanhang den visas.

Hade du gjort något annorlunda om du blev färdig med filmen idag och hade den erfarenhet du har skaffat dig de senaste åren?
- Jag hade försökt lägga ett tajtare schema i USA. Men detta är också mycket svårt att styra över. Ett mer komprimerat schema hade givit det hela en något större ekonomisk vinning Men utrullningen funkade i det stora hela förvånansvärt bra. Det har varit en fantastisk resa. Det är många i både Storbritannien och USA som gjort ett enastående arbete för att hjälpa filmen, inte minst publicisterna på de olika biograferna. En sak som var en stor erfarenhet var reglerna för att komma med på den första shortlisten för Oscarsnominerade långa dokumentärer. Från extremt komplicerade regler 2007 med krav på runs på minst tre dagar i sträck på biografer i minst 14 städer i 10 delstater återgick reglerna 2008 till biopremiärer i New York och Los Angeles med minst en veckas visning. När min film gick upp på bio i Los Angeles i mars 2008 var det en hel del snack om att den skulle kunna ta sig in på shortlisten. Det hela föll på att den då hade haft premiär i Sverige redan 2005. Hade den svenska premiären varit 2006 hade chansen fortfarande funnits.

Har det blivit några pengar på filmen?
- Det har gått ungefär plus minus noll. Lite plus har det kanske blivit.

Just nu jobbar Kasper Collin med flera nya projekt.
- Det som jag arbetar hårdast med just nu är en musikfilm. I den position jag befinner mig i nu känns det bäst att inte berätta mer än så.

”My Name Is Albert Ayler” har ett tema som passar väldigt bra för lansering i USA och Storbritannien. När du nu väljer ämne för en ny film, väljer du efter vad som kan funka för lansering utomlands?
- Jag tror inte man kan bygga en film på vad som funkar. Jag gör film på grund av passion, nyfikenhet och kärlek, både till ämnet och till arbetet. ”My Name Is Albert Ayler” tog sju år att göra, om jag hade gjort den utifrån tanken att den skulle funka internationellt är jag säker på att det hade blivit en sämre film, åtminstone en sämre film för mig. Det fanns till och med personer i Sverige som menade att filmen var gjord på ett sätt som skulle bli svårt internationellt.

Har du något speciellt råd till dem som vill försöka göra samma sak?
- Det finns inga färdiga lösningar. Drivkraft och passion betyder väldigt mycket. Några saker att tänka på: Våga tänka och också agera utanför den svenska filmbranschens strukturer. Tro på din film. Släpp den inte för enkelt. Sätt ett högt mål. Tänk ut en strategi. Fundera ut hur du får ut maximalt av filmen både uppmärksamhetsmässigt och publikt. Gör det stort. Var noga med dina premiärer. Sen är det bara att bocka av delmål efter delmål tills du nåt huvudmålet. Det är varken enklare eller svårare än något annat målinriktat projekt.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan