Den 29 juli har Alexandra-Therese Keinings långfilmen ”Kyss mig” premiär. En kärlekshistoria om två ganska vanliga kvinnor i trettioårsåldern som blir blixtförälskade i varandra trots att allt i deras omgivning talar mot det.

Med tanke på att många på senare år har efterlyst kvinnliga berättelser och kvinnliga berättare inom svensk film skulle man kunna tänka sig att ett sådant projekt möttes av idel glada tillrop och uppmuntran från stödgivare och finansiärer. Men att göra ”Kyss mig” var en tuff resa enligt filmens producent Josefine Tengblad, trots att man, menar hon, arbetade med en kärlekshistoria som inte tidigare skildrats i svensk film.

Josefine Tengblad, varför ville ni till varje pris göra den här filmen?
För mig är det här det ett väldigt personligt projekt. Efter att Alexandra fick höra vad som pågick i mitt liv visade hon ett första synopsis på 25 sidor med en historia som var otroligt lik det jag själv gick igenom. Det hela blev rätt surrealistiskt eftersom Alexandra skrivit det innan vi lärde känna varandra och så bestämde vi oss för att den här historien måste berättas.

I vilken ända började ni utvecklingen?
Både Alexandra och jag och stora delar av det tilltänkta teamet var skånebaserade och vi ville spela in filmen i Skåne. Vi fick manusstöd från först Film i Skåne och sedan Svenska Filminstitutet och började utveckla projektet på Hepp Film i Malmö. Men vi kände att Hepp Film inte riktigt hade möjlighet att ägna den tid som behövdes för filmen, så jag bestämde mig för att starta det egna bolaget Lebox.
 
Vilka blev de tuffaste utmaningarna i utvecklings- och finansieringsarbetet?
Först var vi tvungna att övertyga alla om att vi skulle klara av att göra en långfilm själva. Men när vi kommit över den tröskeln började många stödgivare och finansiärer ifrågasätta filmens innehåll.

Vad var det man tvekade inför?
Vissa trodde att få skulle vara intresserade av en historia om två kvinnor i trettioårsåldern som blir kära i varandra. Andra menade att huvudpersonerna borde vara yngre. Vissa menade att de hade sett filmen förut och när vi frågade vilken film de syftade på blev svaret ofta ”Fucking Åmål”. En fantastisk film, men också en film som har ganska lite gemensamt med ”Kyss mig”.

Ni har också två relativt okända skådespelare, Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes, i huvudrollerna. Var det ett problem?
Många tyckte att vi behövde mer kända namn i huvudrollerna, men jag är oerhört glad över att det blev Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes. De ger verkligen allt i sina roller och en av anledningarna till att man tror på deras karaktärer är att vi inte har sett dem i en lång rad filmer tidigare.

Är det inte svårt för alla svenska producenter att få sina filmer finansierade?
Absolut! Och man vet att man måste ta matchen, och det ska vara tufft att få ihop en långfilm. Det är mycket pengar på spel och konkurrensen är stenhård. Idén och upphovsmännen måste tåla hård prövning. Men jag kan skrämmas av hur många gånger vi faktiskt hade kunnat lägga ner projektet på vägen på grund av alla nej vi fick. Och fundera över vad det stora motståndet egentligen berodde på.

Vilka blev det som till slut gjorde filmen möjlig att spela in?
Svenska Filminstitutet, SVT, Film i Skåne, Ystad Österlen Filmfond, Nordisk Film och danska Film Fyn gick in med stöd, och bolaget Ladybird lett av Björn Johansson gick in med privata pengar. Ett franskt bolag har varit med i finansieringen av musiken som specialskrevs av Marc Collin från gruppen Nouvelle Vague. Sedan byggde också kalkylen på att några i teamet gick in och satsade delar av sitt gage, inte minst Krister Henriksson och Lena Endre. Men det skapade också en känsla av att vi verkligen kämpade tillsammans mot ett gemensamt mål.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan