I onsdagens Dagens Nyheter skriver Maaret Koskinen att juryn blivit systemets fånge. Hon inleder sin text med en jämförelse där Artur Lundkvist en gång blev så förbannad att han stormade ut från Guldbaggejuryn för att ett beslut gått honom emot. Maaret Koskinen känner igen sig efter att årets vinnarjury helt uteslöt Ruben Östlund och hans film "De ofrivilliga" från prislistan. Hon skriver: ”Här handlar det ju om att lojalt finna sig i majoritetens beslut; det är spelets regler så ock för mig. Det är bara att bryta ihop och gå vidare.”

Varför går du offentligt med det här?
- Det finns flera orsaker. Jag ville göra en del reflexioner hur det är att sitta i en jury. Redan tidigt under årets arbete med Guldbaggen meddelade jag att jag skulle avgå ur juryn. Ett av skälen är tidsbrist men främst därför att det räcker med två år. Mandattiden är hela fyra år och det tycker jag är alldeles för långt. Om jag suttit kvar i juryn hade jag självklart inte gått ut och diskuterat detta offentligt.

- En annan orsak är att jag vill få igång en debatt och försöka göra systemet bättre.

Vad vill du förändra?
- Jag skulle vilja ha fler nomineringar, kanske fyra i stället för tre inom varje kategori. Det är ju den stora nomineringsjuryn som anonymt väljer ut nominerade filmer och personer. Vinnarjuryn har sedan bara tre alternativ att välja mellan.

Varför skulle det bli bättre med fler nomineringar?
- Det skapar ett rörelseutrymme och förmodligen också större spridning på priserna. Juryn skulle få mer frihet att tänka vidare. Och det som verkar apart får fler chanser att tas med i bedömningen.

Du nämner ”De ofrivilliga” och det framgår tydligt i krönikan att du försökt men misslyckats att få filmen premierad.
- Ja, jag tycker att det är ett bra exempel. Filmen hade fem nomineringar men blev helt utan priser. De flesta som sitter i en jury, och det gäller inte bara Guldbaggejuryn, väljer instinktivt det som redan är etablerat. Det blir en viss eftersläpning när det kommer något nyskapande och det faller ofta vid sidan av. Ruben Östlund har bara gjort en långfilm tidigare och för nykomlingar är det mycket svårare än för etablerade filmskapare, som till exempel Roy Andersson, att bli premierade. Det här ska inte tolkas som en kritik mot jurymedlemmarna – de är excellenta - utan är ett exempel på att systemet kan förbättras.

Hur ska man råda bot på det här?
- Kanske införa ett nytt pris för ”årets nykomling” för att fånga upp de nya filmerna.

Du tror inte det i stället skulle minska chansen att få en Guldbagge för bästa film eller bästa regi?
- Jo, det är möjligt men det är värt att diskutera.

Var det stor oenighet i årets vinnarjury?
- Det tänker jag absolut inte svara på.

Läs mer:
Hela Maaret Koskinens text hos Dagens Nyheter


Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan