Att skriva ett orginalmanus till en långfilm är en process som kräver tid. Det ska finnas en filmiskt tacksam idé, intressanta och levande rollfigurer med utmejslad personlighet och trovärdiga drivkrafter. Man ska utarbeta någon form av intrig med överaskande vändningar och gripande nyckelscener och sedan stöpa alltsammans i en struktur som på bästa sätt förmedlar berättelsens idé till publiken.

Fredrik Lindqvist:

I det arbetet finns tyvärr inga formler för framgång. Åtminstone inte för den som har konstnärliga ambitioner. Tvärtom. Att på allvar vilja uttrycka sig om vår existens i världen i ett långfilmsmanus innebär ett långt sökande där man måste vara beredd att vränga berättelsens alla komponenter ut och in i många varv för att få till en fungerande helhet. Och det finns inga som helst garantier att man någonsin kommer att nå sitt mål.

Frågan är i vilken mån den svenska filmbranschens infrastruktur för stöd och utveckling av manus är gynnsam för den typen av process. Eller rättare sagt, jag vill jag påstå att det finns brister. En sådan är den tröskel för manustöd som infördes i början av året och innebär att en manusförfattare måste ha en producent i ryggen för att få stöd att utveckla en filmidé.

Min egen historia är att jag, som en konsekvens av dessa nya regler, fortfarande efter snart tio månader väntar på besked om manusstöd för en långfilmsidé. I själva verket började det ännu tidigare. Efter att ha skrivit ett antal månader hade jag i oktober 2006 en text på ca fyrtio sidor i form av ett utvidgat treatment.

Den första ansökan gick gick till Marianne Ahrne. Jag bifogade en förklaring hur jag ville utveckla berättelsen och påtalade även en del saker jag ville förbättra. Svaret kom föredömligt snabbt. Men det blev avslag. Marianne Ahrnes motivering var just de brister jag sagt jag ville göra något åt. Jag påpekade denna inkonsekvens men hennes respons på det uteslöt tydligt vidare diskussion.

För att spetsa till det måste en manusidé alltså vara i princip redan färdigutvecklad för att man ska kunna få stöd att utveckla den. Här finns ett uppenbart dilemma för en fristående manusförfattare med ett eget projekt. Hur mycket tid och egen kraft är det är rimligt att satsa innan man börjar söka stöd? Å ena sidan är det lätt att bli utbränd och bitter om man driver sina projekt alltför länge och sedan får nej. Å andra sidan vet man att första läsningen är så oerhört avgörande.

I mitt fall valde jag att fortsätta och gjorde under några vinterveckor de ändringar som Marianne Ahrne och jag var så påfallande överens om. I början av februari skickade jag så en omarbetad version till Lisa Ohlin. Här dröjde svaret mer än två månader. Lisa Ohlin menade att jag enligt de nya reglerna inte kvalade in för att få stöd själv. Men hon såg ändå en viss potential i berättelsen och uppmuntrade mig att komma tillbaka med en regissör eller producent.

Jag fick fundera lite och kom fram till en regissör som skulle passa. Jag tog kontakt och fick maila mitt treatment. Samtidigt skickade jag det till Memfis efter att även där ha fått klartecken via mail. Det hade hunnit bli slutet på maj men jag närde ändå ett enfaldigt hopp att mina nu 35 sidor skulle bli lästa så att jag skulle kunna få in en uppgraderad ansökan till SFI innan sommarstiltjen.

I mitten av juli hade jag fortfarande inte hört något. Svaret på de försynta påstötningar jag gjorde då blev att det skulle dröja ytterligare. När även halva augusti passerat utan besked skickade jag av ren självbevarelsedrift manuset till ytterligare en producent.

Två veckor senare kom till slut svar från den regissör jag skickat till först. Hon uttryckte sig positivt om materialet men hade inte möjlighet att gå in i projektet. Jag skrev omedelbart till Memfis och hävdade att det efter vid det här laget fulla tre månader började kännas som dags att få svar. Tre dagar senare fick jag ett mail tillbaka med upplysningen att ingen av deras producenter skulle ha tid att läsa några nya manus under hösten.

Hallå?! Tre månader för att få reda på att de inte ens tänkte läsa! Det var magstarkt.

Min räddning blev den nya producenten som redan hade hunnit läsa och ville vara med. Runt mitten av september gick det in en förnyad ansökan och efter snart 10 månaders väntan räknar jag med besked vilken dag som helst.

Min berättelse kan läsas som en anekdot av en frustrerad manusförfattare som kommit i kläm. Men jag menar att den ändå visar på ett mer allmängiltigt problem, nämligen att dagens stödsystem inte utgör ett särskilt kreativt klimat för andra än den handfull som redan är fullfjädrat inne i branschen. Ska vi prata konstnärligt syftande manus blir det ännu färre.

Hur många miljoner man än satsar på en produktion - utan bra manus kan det inte bli bra film. Manuskripten är den grund som hela filmskapandet vilar på. Och någon måste skriva dem. Det jag skulle vilja se är en bred och förutsättningslös diskussion om hur den svenska filmbranschen med SFI i spetsen bättre ska kunna förvalta den resurs som vi manusförfattare utgör. Är det inte där man ska satsa, målmedvetet och offensivt?!

Personligen är jag övertygad att det skulle löna sig, både publikt och konstnärligt.

Fredrik Lindqvist

PS. Idag, den 29 november efter ganska exakt tio månaders väntan, fick jag svar. Det blev avslag. Det kan nämnas att formuleringarna inte utesluter en förnyad ansökan.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy. 

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan